Aftonbladet – 14 september 1872, sida 2

Våra läsare ha säkerligen bemärkt, att i underrättelserna om Internationales kongress i Haag råder någon oklarhet och till en del motsägelse angående hvad som egentligen blifvit uträttadt. Detta är icke så underligt, om, såsom man läser i en berättelse till Independance Belge, icke en gång sjelfva deltagarne hafva det riktigt klart för sig. De officiella referaten känner man ännu icke. De äro förbehållna åt Internationales egentliga organer inom pressen, hvilka endast komma ut en gång i veckan. För ögonblicket vet man endast, att en allvarsam strid egt rum bland de delegerade. De äro ense om att bourgeoisien bör tillintetgöras såsom klass; men de äro icke ense om på hvilket sätt detta mål skall uppnås. De beslut, som fattats, tyckas, såvidt man hit tills har sig bekant, på det hela taget vara gynnsamma för det parti, som önskar en stark centralstyrelse i generalrådets händer, men flere meddelanden gifva oss dock anledning betvifla, att utgången i allt varit tillfredsställande för Karl Marx och demed honom lika tänkande. I Indgpendance Belge heter det, att flere af kommunens män ha lemnat kongressen i vredesmod och således brutit med majoriteten; men det berättas också, att de endast ha begifvit sig till London för att afgifva rapport om resultatet af debatten om generalrådets reorganisation, som varit en af hufvudpunkterna vid kongressens förhandlingar. Det har berättats, att Marx på sjelfva kongressen för klarat, att han icke ämnade taga afsked. I ett telegram till Reuters byrå heter det deremot, att han upphört att vara medlem af generalrådet. Det har varit mycken strid om, huruvida arbetet för politiska eller för ekonomiska reformer skulle stå i främsta rummet på föreningens program. Ty äfven inom kongressen, likasom på sin tid inom Pariskommunen, stå två partier emot hvarandra — jakobinerne eller de 8. k, blanquisterne och de egentlige socialisterne. Hvil: ken ställning intager egentligen Karl Marx för närvarande i förhållande till dessa partier? Säkerligen skola snart upplysningar erhällas, som göra det möjligt att meddela en sammanhängande öfversigt af det hela. Vid sammanträdet den 7 på aftonen uppträdde en holländsk delegerad, Van der Hout, och höll ett ganska moderat fördrag, Han förordade — likasom i allmänhet de holländske socialister, hvilka yttrade sig — det kooperativa systemet. En belgisk delegerad, Brismåe, framhöll såsom det väsentliga innehållet af den nu i alla civiliserade länder pågående arbetarerörelsen arbetarnes sträf. vande efter en förhöjd aflöning, som först och främst motsvarade den allmänna prisstegringen på alla förnödenheter och för det andra sätter dem i stånd att komma till något välstånd. Han sökte visa, att den internationella arbetareföreningen icke endast är nyttig för arbetarne, utan äfven för de lägre embetsmännen inom administrationen och för arbetsgifvarne. En väsentlig orsak till att de lägre embetsmännen och polisbetjeningen i allmänhet äro så illa aflönade måste sökas deruti, att konkurrensen till dessa befattningar är stor. Detta åter beror derpå, att kroppsarbetarens utsigter för framtiden i allmänhet ära så osäkra, hvadan man ur denna klass ständigt äflas att komma in i den löntagande klassen. Om arbetsklassens ställning förbättras — och detta är just hvad Internationale arbetar på — skall denna konkurrens minskas. Men detligger äfven i arbetsgifvarnes välförstådda intresse att Internationale går framåt och utvecklas. Denna sats kunde synas paradox; men talaren ansåg sig kunna försvara den; ty det gifves ädelsinnade arbetsgifvare, som vilja att deras arbetare skola kunna lefva och derföre betala dem väl. Det gifves andra, som blott vilja rikta sig utan att bekymra sig om det elände, som omgifver dem. Desse betala sina arbetare illa och använda alla slags medel för att göra dem beroende af sig. Desistnämndes konkurrens nedtrycker de förre, Om det deremot finns ett samfund,