Aftonbladet – 11 september 1872, sida 3

sätt sökt, så vidt möjligt varit, öfvervinna dessa svårigheter och egna åt våra konstalster ett studium, på grund af hvilket en jemförelse ur estetisk synpunkt kunde bli möjlig. Ett af de intressantaste bidragen i denna väg är en uppsats i senaste häftet af Dansk Maanedskrift författad af den såsom bellettristisk författare bekante rmarinmälaren Drachmann. Vi anse oss böra bringa denna afhandling till de svenska konstnärernas och svenska allmänhetens känneoms. Det har varit mycket tal om de nyttiga och nöjsamma jemförelser, man, när utställniugen blefve öppnad, sköllo kunta änställa mellan de tre nordiska ländernas konst. En fråga är emellertid, om icke dessa länders konst är ivom sig så olikartad, att man må mistå från jemförelsen i sin helhet och nöja sig med en och annan hänvisning öller på sin höjd drågå någon enstaka parallel, der sådant låter sig göra. Likväl var detingen bland oss, som på fullt allvar ville börja en sammanställning mellan dansk och fransk konst, eller dansk och tysk konst; men när allt kommör omkring, är den svenska könsten en Biandning at fratisk och tysk koäst, och den norska är tysk, medan den danska konsten är sig sjelf, är dansk — ja, enligt bvad man påstår, till och med alltför dansk. Medan vi här hemma vid ärhundradets början slogo den traditionella konsten ihjel och grundåde en verklig ny-dansk konstskola, och medan vi oupphörligt ända till närvarande ögonblick med berömvärd konseqvens, men derjemte icke utan hämmande ensidigbet rycka fram från klass till klass i samma skola, så ha norrmännan efter skilsmessan från Danmark besökt utlandets och isynnerbet Tysklands konstskolor; den norska konsten är i sina principer och grundbeståndsdelar tysk, och blott ämnena, motiven äro fosterländska. Det sätt, hvarpå den tyske landskapsimålaren framställer mellersta Europas bergnatur, är med få variationer det samma som det, hvarpå den norske landskapsmälaren framställer sitt fäderneslands larmande-forsar, trånga dalar, vidsträckta utsigter och nakna fjell. De framstående tyska konstnärernas atelierer mottogo till en början de begåfvade unga norska eleverna. Småningom blefvo eleverna sjelfva mästare, och kring dem samlade sig då icke endast den. nya kolonien norrmän, utan äfven tyskarne stödde sig vid de invandrade autoriteterna, hvilkas namn, sådana som Gudes och Tidemands, hördes lika långt som något berömdt infödt namn i de tre förnämsta konstnärzstäderna Minchen, Diisseldorff och Karlsruhe. Man lånade af hvarandra och man gick under åen oafbrutna samvaron till en sådan grad upp i hvarandra, att den olikhet, som blef qvar, var en olikhet i begåfning och talang, icke en olikhet i originel uppfattning och framställning. Så långt hade Frankrike och England rätt, när de vid sina stora utstäflningar helt enkelt inordnade de norska namnen och taflorna under afdelninsen: Tyskland. Så snart den svenske konstnären fullänlat sina elementära stadier vid akademien Stockholm, eller till och med innan han ulländat dem, heter det: Till utlandet! Den ;veuska intelligensen är fransk, det svenska vigh life är franskt, den svenska konsten var starkt fransk anläggning. Medan några sf de mest framstående aflidne konstnärerna, såsom Wickenberg och d Uncker, väsentligen synas angifva ett tysk-hbolländsktinfiytande, vör kanske det utländska inflytandet för tillfjället tillskrifvas den fransk-belgiska skolan. Wahlberg, Kiörboe, Salmson, von Post, Ridbing, von Rosen, Malmström, Winge, Rudbeck, Anckarkrona, Brandelius m.fl. visa oxs denna riktning i de mest olika nyanser. Hos landskapsmålaren Bergh griper stundom det ;yska elementet in, och detta kanske förerädesvis i hans senaste taflor. Hos den särdeles framstående figurmålaren Fagerlin iksom hos den mindre fint utvecklade Jernerg äro utgångspunkten och utvecklingen öfvervägande tyska, och hos fröken Lindegren, . synnerhet i hennes vackra tafla Enkan, iksom hos Saloman i hans Svenska utvandrare och i hans förträffliga studiehufvud af en ung flicka, synas begge dessa elementer göra sig gällande, kanske tydlisast hos den sistvämnde. Den svenska och norska konsten har tydigen genom denna utbildning i främmande skolor vunnit en europeisk terräng. Hvad den förlorat i originalitet har den vunnit i popularitet, och frågan är då blott hvad man ur sann, konstnärlig synpunkt bör förelraga, det man förlorat eller det man vunnit. För nordens folk, som äro långt aflägsna från den stora stråkvägen, och hvilkas historia blott vid enstaka tillfällen, och lå vanligen under de mörkaste och gsorgliraste perioderna, griper in i den allmänna europeiska historien, är det naturligtvis en pligt, att på det ideela området, så vidt möjligt, sätta sig i förbindelse med det stora puropeiska lifvet; och att t. ex. Sveriges litteratur följt åtskilliga af de stora europeiska strömdragen, är lika onekligt som let är betecknande, att Danmark i detta, tom i så många andra afseenden, hållit sig andan och slagit en bom för sig. Men lika naturligt som det är, att provinsbon följer hufvudstadens rörelser, att den, som befinner sig långt från det stora, söker tillegna sig nägot deraf, lika naturligt är det krafvet på en kraftigt utpräglad originel karakter att han, i medvetandet om det ursprungliga goda han eger, icke blott söker utveckla ietta som ett embryon, utan ock söker framställa det på sitt eget, fullt utpräglade sätt, ned sina egna utpräglade medel, i sin egen originella form. I detta afseende har den nyare norska litteraturen visat vägen. Der så landets barn i sina egna, hemgjorda kläler och tala hemmets eget språk, liksom också naturen der framställes med helt andra okala färger och toner än i den bildande konsten. Man må sjelf anställa ett rön. Läs en naturskildring hos Wergeland, Björnson eller Henrik Ibsen, slå sedan upp ett eller annat ställe hos Asbjörnsen, Norges förnämste na.nralist; läs hos dessa författare scener ur len norske bondens lif och sammanställ sedan med dessa intryck från naturen och själsifvet i de trånga dalarne, i hyddan på fjel