Aftonbladet – 11 september 1872, sida 3

och obändiga historia iklädas denna främmande drägt? Låt oss på förhand framhålla, att den specifikt nordiska konsttypen, som enligt hvad man säger skall vära funnen och uppdagad i Danmark af en liten ti uktion inom detta landets konst, ännu snarast må anses som en chimere; låt oss vidare gifva Oskar Comettant, ehtiräå hän knappast kan betraktas som någon egentlig autoritet, rätt deruti, att den danska konsten, i motsättning till den ny-franska, har en genomgående blåvlolett atstryktiltg — det är likväl något, som man trots alla brister öch ofallkomligheter, trots allt det sjelfbelåtna pedanteri som vidlåder den danska konsten, dock icke kat frånkänna densamma, och detta är dess originalitet och ärliga ströf: van efter naturtrogen sanning, på bekostnad af det, som just utlandets konst sätter så högt: elegans i föredrag. rutin i behandling, dristighet i komposition, aflägsnande af allt stötande och upptagande af allt det, som enligt traditionen hör till. Det är på grund af dessa sina principer, som den danskä konsten icke fullt kan vara med gent emot sina nordiska kollegers färgrika och eleganta alster, hvilka i sin kavaljermessiga habitus helt hastigt skulle skjuta undan sin torftige kamrat, såvida icke denne i allt sitt armod skulle kunna visa sig vara utstyrd efter fullt så sköna och stränga lagar, och detta just i färgerna, just der de ändra tycktes egå sin öfverväldigande styrka. Öch sedan vi nä en gång kommit in på detta så ofta athandlade oto: råde: färgernas, så låt oss söka att efter bästa förmåga framställa olikheterna i detta afseende mellan vär och ätlandets konst: Det brukar sägas i utlandet, och sjecielt i detta fall hos våra svensk-norska kolleger, att den danska konsten företrädesvis yttrar sig genom kalla färger eller öfver hufvud taget genom brist på färg. Detta är emellertid icke alldeles körrekt. Visserligen veta vi, att när man i SverigeNorge talar om den danska konsten par preference, menar man den afdelning af den danska skolan, som under de senaste tjugo årens nordiska period varit förherrskande i konsten här hemma. Det är i synnerhet denna riktning man tillskrifver de kalla färgerna, medan man gör undantag för den motsatta, som, för att i hast karakterisera den, representeras af namn sådana som Sörensen, Karl Bögh, Fr. Rohde, Eilersen, Simonsen m. fl. Vid denna temligen godtyckliga delning förbiser man emellertid, och här som vanligt af brist på tillräcklig sakkunskap, att den ursprungliga dansk-nordiska och mycket exklusiva fraktionen endast under sista årtiondet undergått icke få förändringar, och att af den ursprungliga högern och venstern bildat sig ett midt-parti, som, naturligtvis lämpadt efter olika ämnen och olika uppfattning, upptagit icke obetydligt af det främmande, det utländska. Låter man högern representeras af Konstantin Hansen, l Skovgaard, Roed, Vermehren m. f., och nämner man af midtpartiet Karl Bloch, Bache, Aagaard, Neumann, Jerndorff, Zacho etce., skall olikheten sjelfmant falla i ögonen. Erinrar man sig derpå, att bland den nordiska skolans äldre är en,-och denne den mest betydande, nemligen Marstrand, hvilken man just icke kan beskylla för att hal varit kall, hvarken i färg eller id6er, och tillägger man, att utanför partierna står en liten afsöndrad återstod med Kyhn i spetsen, hvilka ega den älskvärda egenskapen att vara färgens paradoxister: utomordentligt bjert och ganska fin, — och tillägger man slutligen, att den danska skolan eger en ganska underbar kolorist för sig som heter Rump, må man väl gerna påstå att den danska färgen med all sin köld dock företer några grader, som kommit öfver, stundom till och med ett godt stycke öfver fryspunkten. Vi kunna väl i allmänhet svara våra för öfrigt i många andra hänseende beslägtade kolleger, att vi på konstens område — antingen vi nu äro peredanske eller vi ha mottagit något främmande inflytande — att vi icke rätt kunna förstå hvarandra, antagligen af den orsak att ännu icke från någotdera hållet en synnerligt kraftig ansträngning i detta afseende blifvit gjord. Men vi kunna också, som svar på alla förebråelserna för köld i färgerna, hårdhet i linierna, försagdhet i motiven och svaghet i utförandet, säga att vi älska oss sjelfva sådana som vi äro, att vi alltid der, hvarest vi söka våra föredömen, såsom förhållandet är i fråga om den framstående realistiska franska konsten, derjemte med bestämdhet häfda våra medfödda egendomligheter, och att vi, äfven om vi måste le högt, när nå gon ibland oss kommer med den enfaldiga glosan om Nordens holländare, likväl tills vidare afsöndra oss för oss sjelfva, som holländarne gjorde, och, om så skulle vara, hellre sträfva efter att se oss skabt som ! en hollender än kostymerad ganz deutsch eller å la Frangais. Det fins en grundolikhet mellan den svensk-norska och den dan-l: ska konsten. Vi söka, så godt vi förmå, att närma oss naturen direkt, på raka vägen, och då vi önska att gå sakerna in på lifvet, och då vi verkligen gripa oss an med det, som tyckes vara mest ledsamt och mest ointressant, kunna vi icke ega fasta, traditionella operationssätt, utan hvar och en går till väga efter eget tycke och; på sitt eget sätt. Deraf uppstår helt naturligt allt det svaga, ofta allt det ledsamma, vi äro: bekanta för. Till ersättning fortfara viatt vara sjelfständiga. I motsats till större delen af den tyska och en stor del af den franska konsten är Danmarks konststräfvande natnralistiskt. Idealismen, som på tid tyngt så starkt på vår litteratur, är der på väg att gifva rum för något nytt. I vär bildande konst är den trängd tillbaka till några få utanverk, och häri har den sin I speciella nordiska delen af skolan kanske l sin enda, men i alla händelser sin stora förtjenst. Grundolikheten mellan oss och våra svensk-norska kolleger ligger icke i den tillfälligheten att färgen hos oss är något mera , kall eller att tekniken icke bli.vit hos oss så utbildad; den ligger i allmänhet icke i någon tillfällighet, icke en gång i någon tillfällig tröghet (som man ofta vill beskylla oss för); den är en olikhet i prinmr. 72 MA made stan JA aAndusa SA Aliat on