Aftonbladet – 11 september 1872, sida 3

förhållande till den heliga skrift, hvartill J sluter sig hans uppfattning af det mundtliga, det lefvande ordet såsom lifvets dotter och lifvets moder, hvaremot det skrifna ordet är och förblir dödt. Bibeln skattade han visserligen högt och var fullt så skriftlärd som någon; men han betraktade den mindre som Guds ord, än som menniskors ord om Gud, och Guds eget tal fann han blott i det lille Ord eller det levende Ord fra Herrens Mund, hvarmed han menade de trenne trons artiklar, sakramentorden och bönen Fader vår., hvilka han ansåg genom lefvande tradition ha blifvit ordagrannt fortplantade från Kristi tid. Detta är den magclöse Opdagelse, hvarpå den kyrkliga Grundtvigiavismen stödjer sig såsom på en orubblig hörnst:n, oxh hvilken åtskilliga af Grundtvigs a are nästan anse ha kommit henom till del genom en omedelbar uppenbarelse. Vi inlåta oss icke närmare på denna teologiska uppfattning, som är för oss främmande, liksom den aldrig vännit något insteg eller blifvit riktigt begripen i Sverigg. hvilket dels berott derpå at de kyrkliga ioi : Sy Grundtvigianerna visserligen äro mycket redo att tala ych vitna om sin uppfattning både ned penna och min, fön att ordets klarhet och tankens skärpa icke höra till derås Väsentliga företräden, hvarföre deras tal är mera starkt bekräftande och kraftigt eldande, än redande och upplysande, dels också på den omständigheten, att det dunkla, ystiska; outredda och dätredbara, det geom dunkla sinuebilder uttryckta icke tilltalar det svenska folket. I praktiskt-religiöst hänseende blef emellertid denhå upp: fattning af stor betydelse, derigenom att Grundtvigianismöen trädde i opposition mot det stela statskyrkliga dogmatiserandet, och såsom kristlig frikyrka uppställde för sig den uppgiften att, naturligtvis må den kristliga uppenbarelsens grund, ar: beta på kyrklig frigörelse från menskliga and och inskränkningar. Denna frihetsställning har gifvit Grundtvigiauvismen en omisskännelig betydelse och styrka och Grundtvig har äfven medelbart och på dem, som icke slutit sig till hans: teologiska uppfattning, utöfvat ett mäktigt inflytande. Vi behöfva i detta bhävseerde endast anföra ett vitnesbörd al haus teologiske motståndare, den ädle Clausen, som i en af sina skrifter yttrar om Grundtvigianismen: Det kan ikke miskjendes, hvormeget af den frie, friske, tiltalende Naturlighed, der fra denne Kilde er kommet ind i dansk Przediken og Psalme, i Kirkesang og Ungdomsundervisning, som velgjörende Modvegt imod det Stivtstöbte, det ikunstlet Regelrethed Forpiinte.(H. N. Clausen, Det Evangeliske Kirkelivs Nutid og Fremtid, s. 247). Grundtvigianismen såsom en kyrklig riktning, full af trosinnerlighet och enthusiasm, intager också en helt annan ställning till fann nationella och borgerliga lifvet, än hvarje STA annan art a? kyrklig pietism. Man har kallat Grundtvigianismen den glada kristendomen och detta med rätta, ty den glädjer sig öfver detta lifvet och betraktar det allsicke såsom en jemmerdal, den finner ingen motsats mot kyrkoli? och foltlif, der baren starkt framträdande praktisk karakter och ett varmt intresse för att de menskliga förhållandena må ordnas på ett sundt, fritt och klokt sätt. Grundtvig betraktade den nationella och borgerliga utvecklingen såsom någonting godt, såsom ett steg framåt till den fullkomlighet, hvars höjdpunkt och ändpunkt han faon i det sannt kristliga lifvet. Den starka utbredning, som Grunudtvigianismen isynnerhet under de senaste årtiondena fått i Danmark, ha vi redan förut påpekat. Den nära förbindelse, som i Grundtvigs yngre år ännu egde rum mellan den danska och norska kyrkan, gjorde, att hans kamp först mot rationalismen, sedermera mot den statskyrkliga teologien också fick betydelse för Norge. De teologiska professorerna vid Kristiania universitet, Ersleb och Stenersen, voro Grundtvigs hjertevänner. Senare har han haft inflytelse på många norska prester t. ex. Wexels och på ett antal betydande lekmän, hvaribland Björnstjerne Björnson, som nu ock rest ned till Kjöbenhavn, för att vid Grundtvigs begrafning representera de norska Grundtvigianerna. Mera betydelsefullt torde dock det inflytande vara, som Grundtvig ken komma att utöfva i Norge i folklig riktning geno de dit fortplantade folkhögskolorna, hvilka ledas i Grundtvigiansk anda. Något a denna anda, om ocksä i väsentligt modifierad form, efter svenskt skaplynne och svenska förhållanden, torde ock komma att göra sig gällande i och genom de svensk folkhögskolorna. Hvad angår Grundtvigs ställning såsom skald, har Hostrup redan för några år sedan på ett mycket träffande sätt betecknat densammas egendomlighet. Alla Danmarks öfriga diktare, kanske med undantag af Ploug, äro konstnärsnaturer, men Grundtvig var on kämpenatur, en handlingens man. På ho nom passar den fornnordiska benämningen skald bättre än de moderna diktare eller) poet. Det poetiska var hos honomj icke sammanträngdt i några enstaka inspirerade ögonblick af hans lif, då det sålunda skaffade sig utbrott i vissa diktverk, nej det genomträngde hans lif på alla punkter; äfven i hans religiösa och vetenskapliga arbeten, äfven i hans folkoch stridsskrifter, öfverallt framträder han både med harp och svärd. Allt hvad han lefvat i och kämpat för, det har han ock sjungit för. Han liknade de forntidsskalder, som i sjelfva verket voro kämpar, men hade ett vapen mer än de andra, nemligen sången. Det gär, skulle man. kunna säga, en svärdsklang genom Grundt vigs sång, icke blott då hen uttryckligen manar till strid, utan äfven då han framdrager bilder från forntiden, då han tolkar sin hugstora uppfattning af det förgångna och af det praktiska lifsändamålet att ingjuta i nutiden forntidens anda. Man kan med fullaste skäl på honom lämpa hvad han sjelf sjungit om Henrik Steffens: Det skal spörges, Du har levet, Som kun Faa paa denne Jord, Levet mest, hvor mindst er skrevet, I