Aftonbladet – 10 september 1872, sida 3

den förflutna veckan hafva varit bra inskränkta, ty icke kan man sätta sig och causera. om fårkopporna i Skåne, och En obehaglig herre hade icke då ännu visat sig på tiljan, Lyckligtvis hade man, som sagdt, de tre kejsarne att taga till, när vär derleksobservationerna voro uttömda, och förslog icke det kejserliga ämnet, så var Internationales möte i Haag kanske ej heller alldeles att förakta, ehuru likväl af mycken underordnad natur, enär på sistnämnda sammankomst icke funnits en enda uniform, kanske knappt ett litet ordensband i ett enda knapphål. I Berlin har det deremot funnits granna uniformer i mängd, parader, soir6er, fin-fina middagar, konserter och allt möjligt storståtligt, och hvad som ännu ej bunnits med skall väl hinna effektueras i den innevarande veckan. MHuruvida den af oss för en vecka sedan omnämnda löneförhöjningen ännu utgjort föremål för kejsaremötets förhandlingar, veta vi icke, men anse mycket troligt att frågan bringas under diskussion, förutsatt naturligtvis att man hinner med något annat än att äta, hålla parader, jaga, småle och trycka hvarandras händer under ömsediga kejserliga artigheter. Men hvad skall följa efter trekejsarmötet? Det var derom vi i gär frågade kammarjunkaren. Han smålog och iakttog tystnad. Hvad de diplomaterne och deras vänner äro försigtiga! Danska Dagbladets korrespondent i Tyskland erinrar om att efter de heliga tre konungars besök följde de Bethlehemitiska barnamorden och menar att så går det väl också nu efter trekejsarmötet. De små offras upp utan miskund. Men hvarför sysselsätta oss med sådana dystra farhågor? Hvarför icke hellre betrakta den glada sidan af de heliga tre konungars eller kejsares sammankomst? Det är onekligen mycket angenämare och befrämjar matsmältningen på ett mycket verksammare sätt, hvilket dock väl är hufvudsaken, när fråga blir om dylika verldshändelser eller åtminstone, såsom mötet blifvit kalladt, kontinentaltilldragelser. Huru mycket ädelt blod samlas ej nu i Berlin! Der kan man åter, för att tala med en af oss redan förut ett par gånger denna sommar anförd kollega, bevitna blodets mysteriösa makt. Utan denna makt vore tre-kejsarmötet rakt ingenting. Men nu! Idel fullblod hvart man vänder sig! Hvilket fält för en Anrep eller den nyss omnämnda kollegan. Att en kappridt anordnas, taga vi för gifvet, eller åtminstone en, såsom kollegan uttrycker sig, officerslöpning. Utan något sådant kan väl icke ett kejsarmöte i vär tid gå för sig. Vår meromnämnda kollega, hvilken naturligtvis icke är någon annan än red af Tidning för hästvänner, har i sitt senaste nummer försökt att gifva oss en liten snärt, af hvilken vi dock icke träffats och för hvilket försök vi visst icke ämna taga humör. Vi känna oss tvärtom hågade att le ännu mera än förr, och när man ler, är man ju icke vred. Det fält, ler kollegan rider, och det, der vi kuska omkring, ligga för öfrigt icke så alldeles nära hvarandra, men skulle vi likväl mötas, kunna vi ju salutera hvarandra och selan fortsätta vägen åt hvart sitt håll. Skratta vi åt hvarandra, är ej heller något ondt leruti. För oss är det, uppriktigt sagdt, akt af omöjligt att hälla oss från skratt, lå vi läsa Tidning för hästvänner, men letta hindrar ju icke att vi kunna egna red. all möjlig aktning samt otvunget medsifva, att hästtidningen tyckes vara ett i itt slag väl redigeradt blad, hvars anträngningar förtjenade att användas för en vättre sak. Det kan visserligen vara tackammare att i våra dagar strida för blolet bland hästar än bland menniskor, ty rår tid är så: fördömdt demokratirk, och Aftonbladet har redan för ett par månader edan uttalat sin åsigt om t. ex. en stuterioks företräde framför vissa ättartaflor, men ifven den väg, på hvilken Tidning för hästvänner slagit in, har sina törnen, och det ordras onekligen all den energi, hvaraf sistnämnda blad visat sig i besittning, för att j blifva distancerad icke blott en eller anan hufvudlängd, utan hela banan kanske. Det är krångligt med det der blodet )m det kan vara temligen lätt att presenera Legitimist såsom son af en Moarque, hvilket förefaller ganska naturligt, r det svårare deremot att med någon be-l: tämdhet utlåta sig öfver en Helga de la 3rache eller en prins Abdallah. I Frankike har man under senare tider, allt efter om de republikanska åsigterna vunnit teräng, haft en ovanligt rik tillgång på prinar, mer eller mindre apokryfiska. Nu selast stod inför korrektionsdomstolen en Abdallah el Guenaori, som uppgaf sig vara on till kejsaren i Marocko. Han blef dömd till : tt års fängelse, stackars prins, men gick då ill högre instans och fasthöll ihärdigt sitt: urstliga ursprung. För två eller tre år sedan räckte den förmente prinsen stort uppseende Paris. Han umgicks i de förnämsta kretar och lät öfvertala sig att afsvärja muhanedanismen samt döptes i kyrkan SaintTustache, hvilket åstadkom mycken fröjd 108 en hel mängd fromma markisinnor. Denne var dock en verkligt afrikansk prins, rodde de fromma damerna, och icke en sådan, som man kunde tvätta svärtan af, såsom let hände med en liten prins, hvilken enl: iss grefvinna de Bassancourt hade kommit itver för godt pris och gjort till sin groom. l: Abdallah var icke svart, och det kunde såedes icke komma i fråga att tvätta svärtan ft honom :ÖOaktadt sina hövst reliviärga I!