Aftonbladet – 9 september 1872, sida 3

Ken Louisa lyftade ögonen mot taketistum asa. Bevare oss väl, sade hon klagande, så mycket skräp — Ah! men kalla ej mina älsklingar skräp. bad Lina och samlade upp sina stackars blommor; jag skall genast taga dem med mig. 2Vänta, miss Wyn ford, jag ber, sade Louisa med svag röst, efter nu sömmerskan suttit här en half timma, kanske ni torde finna det lämpligt att tala med henne. Men jag har ingenting att tala med henne om, sade Lina förvånad. Ah, bevars! har jag inte sagt er det? utbrast fröken Louisa. Jag beställde en klädning åt er på samma gång som åt mig, till lady Boadlands bal, och jag glömde visst att tala om det; jag tyckte det vara af föga betydenhet. Vi skulle profva dem i dag. Det är samma garnityr som på min, fast naturligtvis enklare. Lina vände sig hastigt om och såg på fröken med en nästan farlig glans i sina bruna ögon. Ni beställde en klädning åt mig, utan att säga mig till, fröken Elton? utbrast hon, men afbröt sig hastigt och efter ett ögonblicks uppehåll hvarunder hon andades häftigt och bet sig i läpparne, tillade hon med liflig tacksamhet: Ah, så vänligt af er! Jag är er naturligtvis i högsta grad förbunden! Men olyckligtvis mäste klädningen kontramanderas ty jag har en förut. Utan att det minsta fästa sig vid frökens häpna utseende, ilade Lina uppför trappan och in till sig, der hon kastade blommorna på sängen, stängde dörren i dubbla lås och började häftigt gå upp och ned i rummet. Åh, det är rysligt! utbrast hon. Jag uthärdar det inte; jag blir ju riktigt elak