Aftonbladet – 9 september 1872, sida 3

(Ef waderligt att den höga sedliga grannlaI genbeten härigenom skulle förslappas och känslan för sanning gå förlorad. Om hans I falskhet och opålitlighet, hans förkärlek för I krokiga vägar och dåliga medel, hafva hans I fender förtalt mycket, som är öfverdrifvet, I mycket som alldeles saknar grund; men beI skyllningarne innehålla dock tillräckligt Imycken sanving, för att förklara, hvarföre Ihaba ord ej kunde ingifva förtroende och hans handlingar följdes med misstänksamIhet. En medfödd svaghet för ståt ochyttre sken, som redan hos barnet yttrade sig ien förunderlig håg för teatraliskt uppträdande, I hade icke blifvit qväfd genom allvarligt arbete och gedigna studier, och närdes genom en ovanligt liflig inbillningskraft, Flärden och det yttre skenet hade större dragningskraft än sanning och verklighet för Lovisa Ulrikas, Tessins och C. F. Scheffers lärjunge. Knappast torde man också kunna säga, att konungens regering var så alldeles partilös, som lofvadt och ämnadt var. Parti namnen blefvo förbjudna — det var godt och väl; men partigrundsatserna stannade qvar, och likaså de män, som hade dem förfäktat. Men då Hattarnes förnämste män sutto i rikets högsta embeten och hedrades med konungens verkliga eller skenbara förtroende, blefvo Mössornas långt mindre an vända — några alldeles aflägsnade. Konungen hade genomfört sin statshvälfning med Frankrikes understöd och med de från makten störtade Hattarnes hjelp. Till Hattarne drogs han ock af själafrändskap, och omfattade i sin styrelse deras grundsatser. I misshushållning med statens medel, i praktlystnad och frikostighet trädde han i deras fotspår, från dem lånade han sina olyckliga finansmedel: bränvinsregalet och nummerlotteriet; i den utrikes politiken följde han deras lära, gjorde Sverige bereende af franska subsidier, under det att har umgicks med eröfringsplaner åt vester och öster och slutligen med dåliga förberedelser kastade sig in i ett krig, på hvilket man väl kan tillämpa Serenii omdöme om Hattkrigen, att de begyntes med Sauls fåvitsko och de Moabiters skryt. För dem som hyllade Mössornas Bsigter, kunde det derföre synas, som om konungens regering alltför mycket var en kunglig Hatteregering och revolutionen förnämligast tjenat till att åt Hattarnes styrelsegrundsåtser förläna den helgd och styrka, som den åter upprättade konungamakten kunde skänka. Kriget blottade svägheten i konungens styrelse; men det uppskrämde folket genom det förrädiska — eller vanvettiga — försök, som af krigsbefälet gjordes, att med rysk tillåtelse vrida statsrodret ur konungens hand. Begagnande den afsky, som detta försök väckte, tvekade konungen icke att göra sig fri från alla skrankor och taga steget till envälde fullt ut. Föreningsoch säkerhetsakten blef konungens egen utläggning af regeringsformen: riksrådet blåstes bort, ständernas egen tillvaro sattes på spel; förhängena föllo och despotismen stod blottad och naken. Om också statskuppen af 1789 icke var en nödvändig följd af revolutionen 1772, så var den dock en konseqvent utveckling deraf under de gifna förhållanden och med Gustaf III såsom statens hufvud. Om konungen än för sin första statshvälfning skördat idel loford och för sin senare nästan endast klander, så höra de två dock tillsammans såsom första och andra akten i samma skådespel. Det är möjligt, att konungen 1772 verkligen trodde, hvad han sade, att han ville blifva den förste medborgaren bland ett rättskaffens fritt folk; det är sannolikt att despotismen i sina råäre former och i sina förnedrande följder väckte hans afsky, och att han derföre — i namnet och skenet åtminstone — älskade friheten; men det röntes snart, att friheten ej kan finnas, der ej de särskilda samhällsmakterna tåla hvar andra vid sin sida och ärligt och samvetsgrant vilja akta hvarandras rättigheter. När konungen ej ville erkänna någon annan samhällsmakt, några andra rättigheter, än tronens, så måste äfven skenet af frihet försvinna. Det af Gustaf III skapade enväldet blef icke så långvarigt som Carl XI:s hade varit; män som deltagit i dess grundläggning hunno öfverlefva dess fall. Men det skulle kosta Sverige ett nytt olyckligt krig, en revolution och en konurgaafsättning, att åter blifva despotismen qvitt. När man besinnar, hnru dyrt Sverige fått olikta för ensidigheten ide författningar, som grundlades 1680, 1719 och 1772, huru kortifvade dessa författningar blefvo, huru den na ytterligheten framkallade den andra, sä kan man man ej nog prisa 1809 års lagstiftare, som utan att hänföras af den revoutionshvirfvel, hvarur de framgått, med ramfarna tiders -erfarenhet för ögonen, hofsaimt och visligen utstakade gränserna ör konupgamakt och folkmakt och derigevom grundlade ett samhällsskick, som i tryggvet och frihet icke stär tillbaka för något. Deras ära skall stråla klarare för hvar dag, om lär oss att allt högre värdera det dyrvara arf, som de oss lemnat. Och klarast kulle måhända deras verk lysa i efterverllens ögon, om det en gång — det Gud förjude — af oskickliga eller förmätna hän ler blefve kullkastadt, och vi åter nödgales trampa den olycksdigra kretsgången nellan den endes och de mångas despoism, snn——— trim Fårkopporna i Skåne. Till Redaktionen af Aftonbladet. Särdeles bekymmersam är underrättelsen tt en kannenidemi utbrutit bland fåren i