Aftonbladet – 9 september 1872, sida 3

Den nittonde Augusti 1792. (Slut från fredagsbl.) Missnöjet härledde sig icke uteslutande från regeringsformen och den nya förskjutningen af samhällsmakten; äfven konungens personlighet hade sin dryga .del deri. Ty konungens personlighet betydde nu mera nästan allt för statslifvets utveckling och rikets: väl eller.ve; honom tillhörde all makt, på honom hvilade ock allt ansvaret. Med ofelbar statsmannavishet, outtröttligt arbete, sträng hushållning, en vandel utan fläck och en själ utan svagheter, skulle ban måhända hafva kunnat afväpnpa all opposition och sluta sin regering med samma glans, som omstrålade dess början. Men Gustaf III var icke någon Gustaf Wasa eller Öarl XI, i stånd att genom outtröttlig uppmärksamhet och jernhård flit beherrska den omätliga massa af arbete, som han lagt på sina skuldror; ej heller någon Gustaf Adolf, mäktig att genom snillets öfverlägsenhet och karakterens höghet böja allt under sig till fäderneslandets tjenst, utan att behöfva frukta någon medtäflan och utan att söka undertrycka öfriga samfundsdelars lofliga frihet och naturliga rätt. Man må icke förneka Gustaf IIIs störa egenskaper: hans varma känsla för fosterlandets ära och förkofran, hans politiska mod, hans rådighet i faran, hans hänförande vältalighet, hans mildhet, försonlighet och högsinta glömska af lidna oförrätter. Onekligen var han af naturen utrustad till att kunna blifva en god och stor man. Men de olyckliga tidsförhållandena hade inkastat partistriderna redan i hans barnkammare; som gosse och yngling hade han till dem varit vitne och deltagare, inöfvats i list, hyckleri och ränkor, lärt sig att handskas med smutsiga medel .oeh begagna sig af män, hvilka han måste förakta. ROKEE EST ENAT I JPR ENN ND: