Aftonbladet – 9 september 1872, sida 3

hennes uppfostran, sade fröken Louisa med trött min; du har sjelf valt din hustru, och jag tvår mina händer. Du har ganska länge vetat min mening om den saken. Hvilket var fullkomligt sannt, ty hon hade så ofta delgifvit sina meningar åt sin bror, så att det var ett under att hon hade någon mening qvar sjelf. Ja, det förstås att den finare sällskapstonen i början skulle vara främmande för henne, återtog han. Hon är mycket ödmjuk och tacksam, för — för — Det bör hon också vara, afbröt fröken. Det är verkligen mer än artigt af oss, att hafva henne här. För — hm att hon på detta sätt blir upptagen bland adeln, sade hr Elton, och vi få sannerligen ej vara för stränga mot henne, Louisa. Nej, vid mitt lif! vi få icke vara för stränga emot henne. Helt varm af de ädla känslor, åt hvilka han nyss gifvit luft, steg herr Elton upp och började långsamt spatsera fram och åter mellan orangeriet och dörren, strykande sina mustacher med minen af en man, som gör en ädel gerning och vet af att han gör den. Han var alltför upptagen af att betrakta sin egen storhet för att se hvem som :stannade i orangeriet halft dold af blommor och pomeransträd, liksom fängslad af hans ord, och sedan han gått några hvarf, satte han sig åter. Nästan i samma ögonblick ropade en glädtig stämma utanför: Åh, der ären I bäda två! Varen nu snälla! Banna mig ej! Det var så vackert väder i dag att jag tyckte mig böra draga fördel deraf för min hvita hys skull; och Lina fladdrade in genom den öppna glasdörren, med kinder, som af en eller annan orsak glödde högröda under den hvita halmhatten, och med händerna så öfverfulla af vildblommor, att frö