Aftonbladet – 6 september 1872, sida 3

a Jinverka, bland dem gamla anhängare; och eldet hade lyckats blott alltför väl. Hattarf-lne hade gjort sig till Frankrikes vasaller: n franska ambassadören hade tagit den verk0I sammaste del i partiets både första bildande lloch framtida ledning: dess förnämsta män I blygdes icke att af Frankrikes konung emot. I taga pensioner, då de afsattes ur det svenr-Iska rikets råd. Frankrike hade med icke ;Iobetydlig kostnad hållit ett parti sig tillr, handa och understödt det i alla dess inr I kräktningar för att kunna genom detsamma a till sin egen utländska politiks fromma för-foga öfver Sveriges stridskrafter. Ej und derligt då, att de makter, som deraf hotatIdes, England och Ryssland, beredvilligt unn I derstödde det parti, som kämpade mot det a franska. Så blef fredspartiet, Mössorna, a tillika ett ryskt-engelskt parti och har lika e litet som det franska hållit sig obesmittadt a Jaf det utländska guldet. En rik och isole-Irad stat, såsom England, har kunnat till nå. gon tid tåla utländsk korruption hos sina 1 statsmän, utan att deraf taga väsentlig ska-I da; för ett fattigt samhälle, omgifvet af öfI vermäktiga grannar, såsom Sverige, hotade ,korruptionen att blifva ett kräftsår, som .Isnart kunde förtära fosterlandskärlek och ; I sjelfständighet. I sedligtafseende kan man I tycka, att mutor från det ena hållet icke ; läro en hårsmån bättre eller sämre än mui Itor från det andra. Men det ryska guldet -Ityngde dock dem, som detsamma emottogo, I djupare än det franska; ty, det var tänkbart, latt Sveriges välgång kunde förenas med -I Frankrikes politik; men Ryssland kunde lomöjligen önska Sveriges uppblomstring, så länge kanonerna från svenskt farvatten änInu kunde höras till Petersburg och en stor Idel af Sverige ännu drömde om att återleröfra hvad Carl XII hade förlorat. En linnerlig förbindelse med Ryssland gaf derIföre åt en svensk statsman en starkare anIstrykning af fosterlandsförräderi än en dyTlik med Frankrike. Denna misstanke nedtyngde Mössorna och hämmade deras framgång. Skådespelet-af den ryske ministern i Stockholm, uppträdande såsom svensk parti Thöfding, var alltför upprörande för atticke Tbortskymma anblicken af de inre samhällsförbättringar, som man af Mössorna fått emottaga eller kunde hoppas. Nesan af de främmande ministrarnes inverkan påSveriges inre angelägenheter, harmen öfver den utländska korruptionens fräckhet och utbredning, osäkerheten i alla förhållanden, som voro underkastade de vexlande partiernas ompröfning och omgörning vid hvarje riksdag, den feberlika oro, som hvarje riksdagskallelse till följd deraf spridde genom hela samhällskroppen, de många misstag och orättvisor, som ständerna ej kunnat undgå att utöfva i sin otympliga regeringsverksamhet — allt detta hade innan frihetstidens slut gjort de maktegande ständernas välde ej mindre hatadt och vida mer föraktadt, än det konungsliga enväldet 50 år förut hade varit. Detenasom det andra hade missaktat och förtryckt öfriga samfundsmakter, hade satt sig öfver lagen, hade slagit under sig all samhälls. verksamhet och derigenom lagt på sina skuldror en öfverväldigande börda med ett förkrossande ansvar. När derföre den unge, snillrike, hoppgif vande konungen Gustaf III genom den oblodiga revolutionen den 19 Augusti 1772 utan motstånd störtade den missbrukade ständerregeringen, så kändes det i hela folket såsom en lösgörelse frän ett ondt,som hotade med ett ännu värre, Blygseln öfver statslifvets erbarmlighet utplånades, tryggheten återkom, man tyckte sig åter kunna hoppas och räkna på en framtid, som sträckte sig längre än tre år.. Revolutionen innebar i första rummet främmande makters utestängande från Sveriges inre angelägenheter, den utländska korruptionens upphörande, regeringsärendenas, förvaltningens, lagstift ningens lugna gång, ostörd af ständernas ojemna eller partiska ingripande. De intelligenta krafter, som hvart tredje år hade tumlat om i vild partiförbittring, kunde nu i en nyttigare verksamhet arbeta på sin egen och fosterlandets förkofran. Med partikampens upphörande skulle endrägt och ro återvända bland medborgarne. Sådant var det första intrycket, och under känslan deraf helsade man med oskrymtad kärlek och tacksamhet den lycklige segraren såsom fädernesiandets räddare. Den nya regeringsformen tillbakavisade ständernas inkräktningar, återgaf åt konungen riksstyrelsen och valet af sina rådgifvare, men erkände ständernas lagstiftningsoch beskattningsrätt. Så vida var allt godt. K. Gustaf III sade sig återställa författningen sådan den varit före 1680 — och )1 endast alltför mycket återstälde han den obestämdhet, som då varit rådande, i former och gsänser emellan samhällsmakterna. Men f denna obestämdhet var nu vida farligare, If derför att samhällsbehofven och samhälls-s5 begreppen blifvit väsentligen utvecklade jb och förändrade sedan den tid, från hvilken k man hemtade förebilden, Hvad man be-d tecknade med samma ord, var ej längre samma sak som förr. Det forna riksrådet, till sin natur mera liknande ett lordernas hus än en modern regeringskonselj, hade f: redan på 1600-talet begvnt att finnas allt m för otympligt till att handlägga de med ft centralisationen mångfaldigade regerings-2 irendena; att nu söka återställa det efter! Vasa-tidens mönster var helt enkelt en anaeronism, äfven om ämnen till en sådan re-lst stauration hade funnits. Men de funnos, lä sksom ofvan är anmärkt, ej längre till.de Riksrådet kunde under 1700-talet omöjligen inre fasthet och sjelfständig kraft jemföas med riksrådet under Vasa-konungarnes id. I riksrådet kunde derföre Gustaf III:s !A conungamakt ingalunda finna den begräns-qG ling, den motvigt eller det stöd, som Gustaf o Adolf der hade funnit. Också nedsjönk det si ill en blott statsdekoration och behandla-pc les snart af konungen med en vårdslöshet !K6 TN få, dm km mt a HA mm rt LiM ——