Aftonbladet – 6 september 1872, sida 3

han lefver ett nyttigt om ock resignerad lif och skulle lika litet återigen vilja se ho honom i en otillåten kärleks bojor, som ho: skulle önska — om han redan ingått i dei eviga frideng boningar — kalla honom till baka till jorden, för att än en gång börj striden mot alla dess frestelser, dess sync och sorg. Hennes lycka är verklig, emedan den ha sin rot i uppfyllda pligter. Sin man älska hon med den oskrymtade tillgifvenhet, son spirat upp uti tacksamheten för hans visa de tillit, men kärleken till George deramo: är en del af hennes lif och kan först me det upphöra, Och hvarför? Derför at följderna af våra handlingar utöfva sitt in flytande länge sedan sjelfva handlingen ä gjord och glömd, Vi kunna möjligen genon värt sträfvande förmildra deras verkan Pp andra, vi kunna genom ett 1? helgadt å förädling, komma verlden att så småningon förgäta dem, men för oss sjelfva går dete så lätt att draga glömskans streck deröfver Vårt hjerta är för känsligt, vårt minne allt fö) skarpt och vårt lif för kort att kunna glöm ma. Vår lefnadsväg må vara än så lyckosan och vi må intala oss sjelfva att vi verkli gen lyckats förgäta, det blir dock alltid et sjelfbedrägeri, ty då vi minst ana det, tage: minnet ett språng till de flydda tiderna, er inringarne stiga lefvande upp från sin sken död, varnande eller uppmuntrande, alltsom deras ursprung varit ondt eller godt. För söken att från tanken fullkomligt utplåna desmärtsamma bågkomsterna gagna till intet Bättre då, att med tålamod bära sitt kors och lik Elfrida, tyst erkänna, att följderna aj det orätta vi gjort stanna qvar till slutet och blanda sin malört i hvilken glädjens bägare lifvet än må bjuda oss, Detta oaktadt vidhåller jag min förste