Aftonbladet – 6 september 1872, sida 3

statsförfattning verkar med en så ofelbar maskinartad säkerhet, att icke något utrymme lemnas åt de handlande personernas fria sjelfbestämning och ingripande kraft. Hade en Gustaf Adolf stått vid tronens trappsteg, när Carl XII föll, eller en Axel Oxenstjerna sutit i Ulrika Eleonoras råd, visserligen hade sakerna fått en annan utveckling. Nu måste konungamaktens djupa förn fall i väsentlig mån tillskrifvas obetydligheten, svagheterna, felen hos de furstar, hvilkas lott det blef att under dessa tider häfda kronans rätt. Om drottning Ulrika Eleonora är icke mycket att säga; hon öfvergaf snart tillämpningen af en grundlag, vid hvars stiftande hon knappast försökt att göra någon vilja gällande; men hon hann dock under sin korta regeringstid att gifva en och annan varning om behofvet af nya bommar mot kungligt godtycke. De begge konungarne, som följde henne, voro föga skickade att återställa en makt, som förlorat sin grundval i det allmänna tänkesättet. Utan personlig värdighet och kraft, utan I vilja eller förmåga att fullgöra sina konungsliga pligter, lekbollar i andras händer, kunde ,)de icke ingifva vördnad för sina personer, licke förtroende för sina rådslag och afsigter. lIngen af dem har med odelad håg egnat sig åt regeringsomsorgerna; ingendera sammani smält sina intressen med statens; begge Ihafva de fört en personlig politik, skild från Irikets och stundom motsatt dettas. De för; I sök, som af dem begge gjordes, att utvidga len makt, som de icke förstodo att bruka, Itjente blött till att skärpa ständernas missItänksamhet och förleda dem till nya säkerhetsmått mot befaradt envälde. Medan man således på tronen saknade de Istora egenskaper, som i närmast föregående lårhundraden förlänat den glans och anselende, söker man äfven bland de ledande statsmännen i rådet eller vid riksdagarne förgäfves efter några storheter af första ordningen. Horn står visserligen högt öfver Idem, som blefvo hans besegrare, han sträfvade att upprätthålla freden, att värna Sveriges yttre sjelfständighet och inre förkofran. Men äfven hans statskonst var mera omständigheternas än grundsatsernas: då han stötte på ett alltför starkt motstånd i rädet, drog han, för att genomdrifva sin åsigt, detaljerna af den utrikes politiken under sekreta utskottets omedelbara handläggning och återupptog det gamla olycksdigra sub sidiesystemet. Härigenom banade han vägen för MHattarne, hvilka, till att grundlägga sitt välde och genomföra sina äfventyrliga planer, endast drefvo till ytterlighet hvad sålunda var begyndt. Sekreta utskottets allmakt blef hörnstenen för Hattarnes välde; utländska subsidier till staten och enskilda blefvo dess stödjepelare. Sådane medel kräfdes för en statskonst, som gick ut på eröfringar i främmande makters släptåg och efter deras vink, samt inre förkofran genom en industri, grundad på införselförbud och understöd af staten medelst värdelösa sedlar. BSekretessen var partiets dyrbara palladium, i hvars skydd de ostörda ej blott kunde köpslå med Frankrike om sina och rikets tjenster utan ock förfoga öfver de offentliga kassorna och derigenom göra affärsFRE RR TT Rtt i UR vr 55 UR UR nd TO SE PR wp männen och näringsidkarne af sig beroende. För Hattarne var derföre offentlighet i allmänna värf en styggelse, lagbunden rättegångsordning en hindersam stötesten; trycktvång, spionväsen, sekreta partidomstolar hörde till deras regeringssätt. För att upprätthålla sitt välde utvidgade de sekreta utskottets makt på bekostnad af både konung, råd och ständer, satte de lagliga domstolarne till sido för kommissioner, gjorde banken till en partikassa och fabriksväsendet till ett korruptionsmedel, skärpte embetsmännen förmynderskap öfver menigheterna, förföljde hvarje frisinnad eller från deraw läror afvikande yttring i tal eller skrift, och gjorde sig på alla häll till godo den ofvan anförda satsen, attlagstiftaren är öfver och icke under lagen. Frihet varför dem endast ett ord, som betydde opposition mot konungen, så länge de sjelfva hade öfvermakten ; sedan de blifvit störtade, kröpo de temligen allmänt in i konungamaktens skydd. Några af de förnämsta männen vid 1756 års riksdag, som då till det yttersta förödmjukat konungamakten och blodigt tillbakavisat dess försök att utvidga sig, lade 1768 räd med kronprinsen om en ny statshvälfning och gåfvo åt 1772 års revolution sitt bifall ock stöd. Hattarnes styreise kunde ej annat än framkalla motstånd, som slutligen störtade den konstiga byggnad af förenade egennyttar, i hvilken de förskansat sig. Fred, sparsambet, rättsäkerhet, yttrandefrihet, offentlighet, stadga i penningväsendet, industriens lösgörande från statens skydd voro bland de ändamål, för hvilka Mössorna kämpade, Till en del hafva de genomfört dem, Sverige har dem att tacka för den första tryckfrihetsförordningen — icke oklanderlig, det är sant; för vidsträckt åt ett håll, för inskränkt åt ett annat; men dock ett ofantligt framsteg från det förra godtycket. De skingrade i väsentlig mån sekretessen med dess spöken; de sönderrefvo den slöja, som hittills fått dölja statsverkets tillstånd och hushållningen med banken; de inskränkte ständernas befattning med embets tillsättningar. Och om de också icke alltid voro lyckliga i valet af botemedel mot det onda, som Hattarne gjort, ej heller under partikampens lidelse strängt afhöllo sig från broket af de vapen, som de hos motståndarng klandrade, så är det dock onekligt, att med Mössornas seger inträdde ett nytt skede, som för den inre författningens utveckling bådade lyckligare tider och öppnade utvägar till en fredlig förbättring af densamma. Men olyckligtvis sammanhängde den inre författningen alltför mycket med förhållanlet till utlandet. Ständernas omedelbara befattning med utrikes angelägenheter hade: pggat utländska makter att söka på dem VR VERANKARA KE ———— Vi 0 ra tic ke ni til de