Aftonbladet – 6 september 1872, sida 3

utbyta mitt nuvarande förhällande. Om du älskar mig finnas inga sorger och jag fruk tar ingen smärta om jag kan göra ditt lif behagligt och lyckligt. Hennes belöning för dessa ord låg i den sällhet som strålade ur hans ögtn när han ännu en gång tryckte henne i sin famn och öfver henne nedkallade himlens rikaste väl signelser. Det synes mige som kunde jag icke lemns dessa två vid ett mera gynisämt tillfälle än detta, då de nu sitta som man och hustryu böra, sida vid sida och hand i hand, utan hemligheter för hvarandra och med frid både inom och utom sig. Elfrida säger sjelf, att hon är lycklig och det ligger san ning i detta påstående. Skuile hon då helt och hållet hafva glömt sin kärlek för George Treherne? Nej, hon har icke glömt den ogh skall aldrig göra det, Hans minne är lika blomstrande och lifligt i hennes hjerta, som den dag han lemnade henne. Det är blott bitterheten uti sorgen som försvunnit, Den Gud, som sjelf är kärleken, har icke förbjudit oss att älska, Fan hav endast sagt, att vi på ett förnuftigt sätt böra be kämpa våra böjelser. och underordna dem det rätta. För att lefva rent behöfva vi blott älska rent, och den kärlek Elfrida nu hyser för George Treherne är, sedan hon icke mera sörjer öfver skiljsmessans bitterhet och icke känner dess förkrossande tyngd, fallkomligt sofrad från hvarje beståndsdel af synd. Hon klagar icke nu öfver den kär leks styrka, hvilken gjorde denna skiljsmessa till en nödvändighet, ty uti allt som har sammanhang med denna avalfulla tid, spårar hon Herrans vist stytande hand. Hon fröjdas när hon hör omtalas det stora och goda han uträttar — hon glädes, att