Aftonbladet – 5 september 1872, sida 3

Iståndens svar egde tagå hvad honom bäst syntes, Förhållandet upphörde icke derigenom, att riksrådet uttryckligen skildes från ständerna; och ständerna afbidade icke alltid en fråga från tronen för att öfverlägga och yttra sig om regeringsärenders Lusten att blanda sig i dessa och att med konungen vårda riksens rätt, var i stark tillväxt under 1600-talet; under Carl XI:s förmyndareregering hade man hunnit temlir gen nära intill frihetstiden. Detta riksdagens framträngande på rege ringsmaktens område afbröts genom den strid, som upplågade mellan embetsmannar adeln och ofrälse stånden å ena sidan och den gamla högadeln med riksrådet i spetsen å den andra. Konungen påkallades till skiljedomare i striden, och lik lejonet i fabeln tog kan allena segerbytet. Nu följde väl den grundligaste omskapning, som Sveriges samhällsskick någonsin under en mansålder undergått. Rådsmyndigheten tillintetgjordes; den gamla högadeln, som från urminnes tider varit samhällsskeppets ankare, krossar des, utarmades genom reduktionen och förringades genom den ohejdade frikostighet, hvarmed de enväldige konungarne strödde adliga värdigheter omkring sig; konungen tillvällade sig allena lagstiftningsmakten; och om än Carl XI aktade ständernas ber skattningsrätt, så hyste Carl XII inga betänkligheter att af egen maktfullkomlighet utskrifva kontributioner och bestämma beskattningssättet. I hejdlös fart gick despotismen framåt, eggad af de kraf som kriget födde; den tillämpade belägringstillståndet på hela riket, insatte öfverallt utomordentliga myndigheter, slog under sig all rörelse och förgrep sig slutligen uppenbart på sjelfva eganderätten, denna samhällets grundval. Carl XII hade spänt bågen till det yt tersta, och när hans eget lif — den enda bågsträngen som fanns — afklipptes, så föll allt i slapphet. Han hade gjort enväldet så fruktadt och förhatligt, att det icke allenast blef otänkbart, att någon annan skulle kunna fortsätta det, utan att också ständerna, för att trygga sig mot dess återkomst, med ängslig ifver kringgärdade konungamakten från alla håll och vände hvarje uppkommande statsrättslig tvist till nya inkräktningar på densamma, så att af den till slut föga återstod mer än namnet och prakten. Så blef frihetstidens statsskick en reaktion mot enväldet, våldsam i samma mån som detta hade varit. Man sade sig återgå till författningen före 1680; men man gjorde det med tillägg, som, då de skulle utgöra protester mot enväldets läror, sjelfva inneburo en nppoch nedvändning af äldre samhällsbegrepp. Så t. ex. då den gamla lagen bjöd, att konungen skulle styra sitt rike med råds råde, men förklaringen af 1680 hade frikallat konungen från förbindelsen att höra riksens råd, så hette det i den nya grundlagen, att konungen eger styra sitt rike med, således icke utan, än mindre mot riksens råds råd; och slutsatsen deraf blef, att alla vigtiga regeripgsärenden skulle afgöras efter de flesta rösterna i rådet, och konungen nedsattes till temlig likhet med en president i rådskollegiet. Den gamla statsrätten hade förbjudit konungen att införa ny lag utan allmogens ja och goda vilja; denna folkets delaktighet i lagstiftningen hade i 1682 års krypande kanslistil blifvit insockrad till en blott underdånig önskan beroende på konungens nåd; nu åter förklarades ständerna maktegande att göra stadgar om sig och riket, och konungen förpligtades att alltid instämma med dem. En återgång till Gustaf Adolfs statsskick var, äfven med den bästa vilja, en omöjlighet redan derigenom, att en hög och mäktig aristokrati, i stånd att bilda och stödja ett råd, sådant som kunde i förtviflade tider taga statsrodret om hand, icke längre fanns till. I saknad af denna aristokrati och dess blomma, riksrådet, var det nu ingen annan samfundsmakt än ständerna, som kunde utgöra dammen mot konungamaktens missbruk. De trängde sig också fram på rådets gamla plats. Riksråden blefvo ständernas fullmäktige, tillsatte efter deras förslag, styrande efter deras anvisningar, underkastade ansvar inför dem. Ständerna inträngde på alla regeringens områden; de gåfvo föreskrifter om den utrikes politiken; de underhandlade någon gång med främmande makter genom sina egna organer med förbigående af konung och råd; de antogo och förkastade gevärsmodeller och spisordningar; de reglerade fabriksverksamheten; de ingingo kontrakt med entreprenörer 0. 8. v. I synnerhet hade de mycket att skaffa med embetsutnämningar, och emottogo ej blott besvär öfver dylika, utan föreskrefvo ock i många fall, hvilka som borde af konungen till den ena eller andra sysslan utnämnas. I stället för att hålla sig inom gränsorna af en öfveruppsigt, och genom uttryck af sitt bifall eller missnöje inverka på styrelsens gång i allmänhet, läto, de sålunda förleda sig till att ingripa i utförandets detaljer, der en representantförsamling aldrig kan verka med tillräcklig sakkännedom och konseqvens; der hon följaktligen endast kan förspilla sitt eget anseende. Äfven den lagskipande makten gick icke fri för ständernas inkräktningsbegär, då vad till dem från konungens dom tillätos. Derjemte bibehölls den gamla men föga prisvärda seden, som gjorde ständerna till domare uti politiska brottmål, Häraf föranleddes dessa riksens ständers kommissioner, bedröfliga i åminnelse, som under tysthetslöfte ransakade, stundom med tillhjelp af tortyr, och dömde vanligen så hårdt som möjligt. . Men det var ej blott genom omedelbart ingripande i regeringsärenden och lagskipning, som riksdagarne störde dessas lagliga gång, utan ock genom sjelfva sin sammansättning. Utom bondeståndet utgjordes de öfriga stånden nästan uteslutande af embets