Aftonbladet – 5 september 1872, sida 3

det, ifall han ännu vore hos oss, men nu har Gud för alltid skilt oss åt. Jag hal förorsakat dig en bitter smärta, William men jag har lidit mest sjelf. Vill du skänk: mig din tillgift och låta mig börja ett nyt lif; jag skall försöka att göra det bättre nm a lättare blefve det om jag egde din kär ek. Hans enda svar var, att hårdt sluta hennt till sitt bröst och öfverhölja hennes vackr: hufvud med kyssar. Elfrida, sade han hastigt, mitt dyrs barn, vi hafva båda felat, men jag mest Jag inser nu, att om du hade lemnat mig för en annan, skulle det endast hafva åter fallit på mig sjelf. Nej, William, återtog hon, säg inte så. Jag känner det, sade han, du är ett barn, jemförd med mig, och jag har lemnat mitt barn för mycket åt sig sjelf, mensom du säger, Gud har undanröjt hindren för vår kommande lycka, genom att öppna bå. das våra ögon och genom denna sjukdom låtit mig inse, huru nödvändig min lilla hustru är för mig. Låtom oss förlåta hvarandra, Elfrida, och i framtiden godtgöra det förflutna. Med en kyss beseglade de sitt förbund och med en från hennes innersta hjerta gående suck återtog Elfrida sin läsning. Det var lättare för honom att glömma än för henne. Som natten lofvade att blifva lugn, behöfdes ej att någon vakade hos hohom, men på hans begäran anordnades i samma rum en bädad för Elfrida. Då var det som han, långa stunder liggande vaken, lyssnande till hennes ojemna andetag och oroliga slummer, med smärta insåg att ej en kyss eller några vänliga ord kunna utplåna minnet af ett sorgligt förflutet eller göra om intet många års orättvisor. Nervös och