Aftonbladet – 5 september 1872, sida 3

Den nittonde Augusti 1792. Då en diskussion uppstått rörande betydelsen af denna dag. anse vi det vära skäl att ge våra läsare kännedom om det grundligaste och sakrikaste, som under denna diskussion blifvit i ämnet yttradt. Och då vi hört en af ett litet sällskap studenter i Upsala ex improviso firadt gille å ett tiitvärdshus af en och annan missuppfattas ända der hän som skulle Upsala studentkår eller universitet ha firat dagen, anse vi det så mycket mera lämpligt att låta en större allmänhet få del af hvad en bland nämnda universitets lärare, berömd såsom skKarpsinnig historiker, rörande nämnda dag och dess betydelse yttrat. Vi reproducera derföre ur senaste häftet at Svensk Tidskrift följande uppsats af professor C. G. Malmström: Vid början af sistlidne riksdag väckte det en viss uppmärksamhet, då Andra kamma: rens talman hördes offentligen erinra derom, att man under loppet af innevarande år skulle upplefva den hundrade årsdagen af den statshvälfning, genom hvilken Gustaf III under omätligt jubel gjorde slut på de regerande ständernas allmakt. Vi ämna icke försöka uttolka den högvördige talmannens tanke, än mindre att göra någon tillämpning af hans ord på samtida förhållanden. Men den 19 Augusti är för visso en märkelig dag, som äterkallar minnet af en svår brytning och en upprörd tid, och varnande erinrar om en allmän sanning, som det i alla tider är nödigt att ihågkomma, att nemligen hvarje öfverdrift åt ett håll inom statslifvet medför — så länge lifskraft ännu finnes qvar hos folket — en reaktion åt motsatt häll, och att det kräfver en stor vishet och måtta, som tyvärr sällan finnes, för att reaktionen icke också skall gå till öfverdrift. Statshvälfningen år 1772 var icke annat än en sådan omkastning från en öfverdrift till en annan. Den var icke den första, som vårt fäderneslands historia vet att omtala. Äfven den författning, som 1772 kullkastades, var ett alster af en likartad omkastning från ytterlighet till ytterlighet. Och likväl förkunnade lagstiftarne af både 1719 och 1772, att deras afsigt icke var någon annan än att afskaffa alla nyheter och återställa Sveriges gamla statsförfattning, under hvilken riket hade sett sina mest lysande dagar. Dessa försäkringar behöfva icke vara hycklade, hvarken vid det ena eller andra tillfället. Både den makt, som 1719, och den som 1772 gjordes till allrådande, erkändes och hade sin kraftiga lifsverksamhet uti det äldre samhällsskicket,; men gränserna dem emellan voro föga bestämda; och med en liten slöja af politisk fördom för ögonen kunde man lätt tro sig återgå till det gämla, då man i sjelfva verket blott återgick till en sida af det gamla. Det var icke osanning, hvad man sade; men det var icke hel och fullständig sanning. Genom vårt fäderneslands statsförfattning gå från urgamla tider vissa grunddrag, tecknade i lagarne och häfden. Dessa äro, att konungen eger styra sitt rike och råda för borgar och land, biträdd af råd och höfdinsar, som han sjelf väljer. Men han eger icke införa ny lag utan allmogens ja och soda vilja, ej heller utan samtycke pälägga nya skatter. Dessa allmänna grundsatser hafva blifvit olika tillämpade, och under kampen mellan samhällsmakterna hafva de väl också gång efter annan blifvit tramoade under fötterna; men förnekade hafva le sällan blifvit, och de tider, då detta ;kett, höra icke till de lyckliga. Uti de införda grundsatserna ligger ett erkännande oåde af konungamakt, rädsmyndighet och olkfrihet: bäde monarki, aristokrati och denokrati hafva der sitt. Det har blifvit annärkt, att det nyare Europas samhällen utnärka sig och hafva sin blomstring deri;enom, att alla dessa tre samfundsmakter å ega bestånd och fortlefva bredvid hvarndra, utan att någondera förqväfves, och utt hvarje framsteg i samhällsutvecklingen ,etecknas icke af någonderas undergång itan af en ny kompromiss dem emellan. Om lenna anmärkning i allmänhet är sann, så ir den det i synnerhet för Sverige. Emellertid hafva gränserna och formerna ör dessa samhällsmakter länge nog varit väfvande och obestämda; och man stannar ör långa tidehvarf i förlägenhet om svaret Jå den frågan, huru och på hvad sätt folet, allmogen, utöfvade sin beskattvingsrätt ch sin andel i lagstiftningen. I början af .600:talet fästades utöfningen af dessa rätigheter vid riksdagen, som då var en ung ch lifskraftig institution och i sina stånd lågorlunda omfattade alla af ålder politiskt erättigade medborgare. Men riksdagens ipphof pekade åt annat håll än åt folkvället. Den hade uppkommit såsom en utomrdentlig utvidgning af konungens råd; den lade sammankallats för att i regeringsären len, i frågor rörande den inre eller yttre jolitiken, med sin röst gifva utslag mellan tridiga partier, eller med samnad makt ch förenta rådslag gifva eftertryck åt attade beslut. Att borgare och bönder der ingo tillträde, förändrade visserligen i-tilernas lopp riksdagens ande, liksom det sjorde, att öfverlemnandet af beskattningsätten till riksdagen kunde synas berättisadt. Men riksdagens ursprungliga ändanäl att vara rådgifvare i regeringsärenden lef icke derigenom ändradt. Carl IX rådsjorde med ständerna om tusen saker, som örde till regeringens detaljer, t. ex. val af ändebud och fältherrar; och Gustaf Adolf nförde bruket af ett hemligt utskott vid iksdagarne för att yttra sig om den utries palisiken. Riksdagens natur af att vara n rådgifvande församling återspeglar sig ck i den första riksdagsordningen, som ÄR gg RE 2 rna.