Aftonbladet – 5 september 1872, sida 3

känslig som Elfrida var, hände det ofta att hon under sina lifliga drömmar talade i sömn och då någongång Georges namn stal sig väg öfver hennes läppar, funno hennes djupa suckar ett eko i Williams. Ibland väcktes han af hennes utbrott i böner att återfå sitt barn; hennes besvärjanden till den som nu vistades i Indien, att han skulle gå och lemna henne — lemna henne innan bon dog af ångest. Icke angenäma yttranden för en make att höra, äfven om han är förtrogen med de dermed förknippade omständigheterna; vid sådana tillfällen vände sig den arme William ideligen på sin bädd och fann att straffet för hans fel och försumlighet emot hustrun var nästan hårdare än han förtjenade. Hennes älskliga omvårdnad och ppmärksamhet emot honom om dagarne kunde icke öfverträffas och en gång dä han räntydde på hennes oroliga sömn om nätserna, insåg hon genast hvad han menade ch rodnade djupt. William, sade hon, låt mig få min bädd lyttad i ett annat rum, jag är säker om att ag eljest stör din ro. Ånej:, svarade han mulet, jag är nu å van dervid; men det låg smärta i rösten ch hon kunde ej undgå att märka det, Om jag drömmer mera om nätterna, käaste William, hviskade hon, är det derför tt jag tänker mindre om dagarne. Wiliam, jag är lyckligare nu än förr, tror du nte det? Han skulle varit tviflare på allt hvad saning heter om hanicke trott på de ärliga milda gon, som lugnt hvilade på honom under det rågan gjordes. Han sade sig sjelf, att han cke skulle bry sig om hennes drömmar. Hon ade ju älskat George och han kunde ej bes äraatt hon så snart skulle glömma honom, (Forts.)