Aftonbladet – 5 september 1872, sida 2

lenhet för all hans hårdhet och despotism, och under alla dessa dagliga obehag hade hon ståndaktigt burit sin dystra hemlighet, som ännu mer måste ha varit henne en börda, då hon aldrig kunde känna sig böjd att nedlägga den hos en varelse så frånstö tande och kallsinnig som han. Och dock hade hon stannat hos honom! Hon hade kunnat lemna honom, men gjorde det ej. William Treherne trodde obetingadt på sanningen af hennes yttranden. Han visste att hon ej älskade honom, men ännu säkrare att hon ej kränkt hans ära. Hon var dertill (äfven emot honom) för god, för ren, för sann. Men hennes hjerta hade han låtit gå ifrån sig, låtit hvad han förr brydde sig så litet om vinnas af en annan! Nu, då det icke mera stod att återtaga, kände han hela vidden af sin förlust. Under det han låg fördjupad i sådana tankar suckade han mängen-gång Ack! att jag kunde lefva de tvenne sista åren om igen. Hvilken mängd af qvinnor jag under min lifstid känt och trott mig älska — nu då jag är nära döden, är det blott en enda jag skulle önska se vid min sida, och denna — som med rätta tillhör mig — är af alla qvinnor i verlden mest afläganad ifrån migl! Hvad skulle han hafva tänkt om han vetat att hon i detta ögonblick reste så skynd samt hon kunde för att råka honom. Den afton som doktor Salisbury och Elfrida uppnådde Chamoni var William Treherne mycket sjuk. Läkaren, som icke fann någon gynnsam verkan af de förut gifna medlen, hade åderlåtit sin patient och derigenom försvagat honom till den ytterligaste grad. Då dagen sänktes och intet bref ankom med posten, uppgaf William allt hopp att få återse någon af de sina och trodde för visso, att hanej skulle öfverlefva natten.