Aftonbladet – 5 september 1872, sida 2

Under titeln: Bör Ministeriet Stangt2 ive staaende? har en författare i detjM dessa dagar utkomna andra häftet af L. få r. Daas Tidstavler lemnat ett bidrag! al 1 den politiska diskussionen, hvilket af flere 8! äl förtjenar uppmärksamhet och för hvars! ifvudsakliga innehåll man kanske icke utan ? tresse här skall se en redogörelse. ni Författaren går ut från den betydelse, de mm den här ofvan framställda frågan harl8t tt genom storthingets förklaring, att det r sig ur stånd att samverka med denna de iniståre, på samma gång som det kongl.y iktamen har förklarat, att detta storthin-!! ets tillkännagifvande icke skall respekte-n 8, Storthinget kan icke afskedas utan ! tt grundlagen afskaffas; det måste fortfa-? ande vara sammansatt så, som det nu är, halfannat år, och dess derpå följande samvansättning beror af val, öfver hvilka onungamakten icke eger att förfoga och om, i fall icke utvecklingen under mellaniden skulle råka in på alldeles nya banor, nappt skola få en för närvarande regering ynsammare utgång, än de föregående valen a haft. Deremot beror regeringens samnansättning på konnngen, men härom förlaras det i det kongl. diktamen, att man eri icke skall företaga någon med storhingets önskan öfverensstämmande föränring. Man får nu se hur man kan komma it ur detta tillstånd med eller utan regeingens hjelp; ty det går icke an för lanlets välfärds skull, att man står qvar deri. Med regeringens hjelp skall det ske, om won af fosterländska och kanske äfven af örnuftsenliga bevekelsegrunder låter förmå ig att frivilligt öfvergifva en ställning, om det har visat sig, att hon så ytterst gerna vill lemna, Utan hennes hjelp skall let ske, om hon nödgas att lemna ställ ningen. Sedan författaren visat, att ansvaret för sanktionsförvägrandet af storthingets beslut om rättighet för statsråden att deltaga i storthingets förhandlingar enligt sakens natur och den nuvarande norska regeringens sammansättning nödvändigt hufvudsakligen måste drabba statsrådet Stang, framkastar han frågan, hvad som har kunnat förmå honom att spela denna roll — bonom, som varit den ifrigaste förespråkare för denna samma reform, hvilken nu har strandat på hans motstånd! De i regeringens yttrande om sanktionsförvägrandet anförda skälen kan statsrådet Stang icke godkänna utan att råka i den fullständigaste motsägelse med sig sjelf. Yttrandet är temligen vidlyftigt, men det långa talets korta mening är den, att sanktion bör förvägras hufvudsakligen af två skäl, nemligen att en annan grundlagsförändring — införandet af årliga storthing — har skett sä nyss förut, samt att i samband med den grundlagsförändring, som gifver statsråden tillträde till thinget, flere andra, mer eller mindre ingripande förändringar, hvilka ännu icke äro förberedda, böra företagas. Men dessa skäl kan staterådet Stang icke åberopa. Dertill har han sjelf afskurit all rättighet för sig. Hvad de årliga storthingen angår, så visste statsrådet Stang lika väl som alla andra, att förslag härom var väckt, och att följaktligen en förändring i denna riktning kunde väntas; men detta afhöll honom icke från att såsom storthingsman år 1860 förorda statsrådens tillträde till thinget. Hvad det andra i regeringens yttrande förekommaide argilmentet beträffar, så står saken för statsrådet Stang om möjligt ännu sämre, Om han ansåg nödvändigt, att alla de förändringar, som omnämnas i regeringensyttrande, skulle sättas i verket före eller samtidigt med rättigheten för statsråden att deltaga i storthingets förhandlingar, så hade det varit hans pligt både till följd af haus ställning till sistnämnda sak och hans ställning såsom regeringens främste medlem att lägga sig vinn om dessa reformer. Men T härtill har man i statsrådet Stangs verksamhet såsom förste minister icke sett det minsta spår. Och icke heller har han förut dragit i betänkande att på det ifrigaste till styrka rättigheten för statsråden att deltaga i storthingets förhandlingar, utan att denna sattes i samband med de öfriga sakerna. Om -Idet är vådligt för landet att skilja dessa sa Iker åt nu, hvarföre var det då icke vådligt för landet äfven förut? Ett af de två: an tingen måste statsrådet Stang ha saknat den rätta insigten, hela den tid han har arbeta för statsrådssaken, eller också måste de skäl som regeringen i sitt yttrande åberopar, a honom ha blifvit använda endast såsom svep skäl. Statsrådens delaktighet istorthingets förhandlingar har för Stang icke varit någo hugskott; han har haft tid att pröfva oc väga denna tanke länge före den dag, son na är; han har varit dess ihärdige och ni tiske förordare ända från ungdomen genon hela sin mannaålder tills nu, då krönet skull sättas på verket — nu affaller han. Huru — utbrister författaren — kan man förun dra sig öfver storthingets förklaring, att haj icke längre har dess förtroende, — han sor icke längre har något förtroende till si; sjelf, sina egna åsigter, sin egen framfarn tid? Huru kan han vänta, att man skal vara villig underkasta sig hans ledning, — hans, som har kastat sin ledande tanke ifrå sig? Man måste neka honom förtroende icke derföre att han ändrat äsigt, utan em dan denna åsigts förändring har försiggå! på ett sådant sätt och under sådana omstäl digheter, att det blott kan förklaras anti! gen med intellektuel förslappning eller k in rakterssvaghet. Hvilkendera af dessa fö klaringsgrunder är den rätta, vilja vi ich åtaga oss att afgöra; men de äro båda: ,g; ) den beskaffenhet, att de göra en man pol wstiskt oduglig att stå i den ställning, hva statsrådet Stang blifvit satt. Förf. sår derpå öfver till en närmare ki Es ou man mor oo NRA ———— — ——