Aftonbladet – 5 september 1872, sida 2

liga plågor, ensam och öfvergifven i ett främmande land, utan någon som vårdar ho nom. Frida, kanske skall han dö, hvad skulle du då tänka? Elfridas hjerta veknade allt mera och tårarne började nu bana sig väg utför hennes kinder. Jag skall resa, käraste Grace, sade hon, du råder mig alltid till det bästa. Jag skall ej svika mitt till Gud gifna löfte att follfölja mina pligter; för din och hans skull reser jag. — : Brefvet afsändes aldrig till mrs Treherne på Crossley, men hennes sonhustru skref i stället ett, hvari hon underrättade henne, att William låg sjuk i Schweitz och att hon påföljande morgon skulle resa till honom. Doktor Salisbury ville icke tillåta Elfrida resa ensam, hon var för ung att göra det och dessutom visste han ej, hvilket mottagande hon vid framkomsten skulle röna af William. Du kan behöfva min protektion under resan till Chamoni, mitt kära barn, och om William önskar komma derifrån förrän han är fullkomligt återställd, så kanske min hjelp kan komma till pass. Dessutom tror jag, att jag under hans sjukdom som läkare kan tjena honom. Alla förberedelser för resan till påföljande morgon vidtogos. Då den randades och Elfridå resklädd kom ned i matsalen, blef Grace öfverraskad att se det bon aflagt den hela tiden förut burna sorgdrägten och klädt sig kulört. Elfrida observerade hennes förvåning och sade blygt: Det kan väl egentligen göra detsamma, men jag fann det bäst att kläda mig så, då jag vet att William ej tycker om svart. Jag tänkte, att det möjligen skulle trötta honom