Aftonbladet – 3 september 1872, sida 2

sultat. Hans tre reskamrater tillbragte större delen af dagen i Chamonis omgifningar och Båtervände icke förrän klockan sex eftermiddagen, då de funno patienten sämre än förut och inom sig undrade huru länge deras resa genom hans sjukdom skulle blifva uppehållen. Mellan de rum, der William låg och der de intogo sin middag, var endast en tunn brädvägg, genom hvilken hvarje ord af derag temligen högljudda samtal hördes in till den sjuke. Ett sådant förbannadt spektakel, att din vän skulle blifva sjuk, Pomfret, sade Stirling under det de sutto till: bords, om -han nu får en feber eller något dylikt, gör han ju hela vår resplan om intet. Åh nej, det behöfs inte alls, Var sva ret. Du och D6champs kunna resa såsom ni först ämnade och jag stannar här tills han blir frisk igen. Det är odrägligt, men det kan inte hjelpas. Det hade mycket väl kunnat hjelpas, om Treherne inte varit en sådan fördömd våghals. Du måste förlåta mig, Pomfret, men jag kan inte säga, att din vän fallit mig i smaken. Kalla honom inte min vän, sade Pomfret skrattande. Vi voro kamrater i In dien och der gjorde jag grundligt hans bekantskap, men Treherne är en man, som ju mera. man lär känna honom, ju mindre blir man böjd att kalla honom sin vän. Det skulle jag också tro, återtog Stirling. Är han en af general Trehernes söner ? Nej, hans far var en privat gentleman, som bodde i Milborongh. När gubben kollade af, blef denne herre till en vacker förmögenhet, Han är gift med en af doktor