Aftonbladet – 3 september 1872, sida 2

Ändtligen uppnådde de Chamoni och det var med en suck, som man skulle vara frestad tro af afund, som William åsåg huru den unge Frangois med omfamningar, kyssar och tårar mottogs af sin blomstrande, men för öfrigt rätt klumpiga hustru, Williams tanke flög till henne, den blida, sylflika Elfrida, som kanske nu, efter det han genomgått en sådan lifsfara, skulle haft en famn öppen för honom, ett välkomnande småleende och ett vänligt ord till-helsning. Han vände sig ifrån de andra och gick tyst in i sitt rum på det lilla värdshuset. Ehuru middagen stod varm och färdig, väntande på honom, tilltog hans illamående allt för häftigt, att han skulle kunna förtära någonting; innan natten gått till ända var, från närmaste stad, en läkare efterskickad för att se till engelsmannen som iåg sjuk i Chamoni, TJUGONDE KAPITLET. Den lille schweiziske läkaren var inga lunda beryktad för någon skicklighet, men han kände dock tillräckligt mycket af sin konst, för att kunna bedöma, det William led af en svår kontusion i ena höftleden, samt att han genom kölden och de våta kläderna ådragit sig en elakartad rheuma tisk feber, medförande plågor, öfver hvilka han mycket beklagade sig. Mylord Tre herne måste åtminstone under de första dagarne hålla sig till sängs och den lille dok torn hoppades, att det snart skulle blifva bättre; han skulle påföljande dag hafva äran återkomma. Föreskrifvande något oskyl digt linement till frottering, lemnade han William, hvilken jämrade sig öfver en olid rv värk i lederna och högt förbannade sitt påhitt, som ledt till ett så oangenämt re