Aftonbladet – 2 september 1872, sida 3

I Förskrämd kan jag tro, sade Trehernc sndersökande den unge guidens utsträckte krodp. Fallet hade icke för honom aflupi lika lyckligt, ty han hade mot en utskju ande sant i berget fått en svår stöt i huf vedet, som gjort honom sanslös. Men se dan han sväljt en klunk af den starka dryc ken, återkom han så småningom med vetande, öppnade ögonen och satte sig upp midt emot Treherne, Hans kamrater skreko uppifrån till homom, att d ulle er hålla hjelp. Mer allts 23 ingsamt framskred, blef deras arare att uthärda. För guide vit lemnad att utmärka stället dr det mindre svårt tt; hålla sig varm och och hans olyckska att falla i sömn fallit; var om kroppsrörelse sen för William t värte benägenheten fr. tansvärd hastighet 121 att komma de lång: att fy litet fortare. De sig från sin sittande ställ Jm de voro hur pass långt den sträckte sig under det förräJe kläder, som de bredt un: längesedan genomvåta och de sitta orörliga på -den fläck der de niilvit lemnade, William Treherne rökte 1:03 han blef alldeles öfvermätt derpå suiden satt midt emot honom med d dragna under hakan och hufvudet tödt. . armarne. Den gräsligt långa eftermiddagen led så småningom emot sitt slut, nat var i annalkande och ännu afhördes ie aågon hjelp, På William Trehernes a upprepade frågor till guiden ofvanför, fick han ständigt samma svar: Ingen synes ännu till, monsieur,2 Mörkret tilltog och slutligen kunde Wiltam, för den i klyftan herrskande skymningen, knappast se sin olyckskamrat, Likväl