Aftonbladet – 31 augusti 1872, sida 3

NITTONDE KAPITLET. Alpvandringen. Ehuru Elfrida ingenting hörde om sin man och sade sig. vara likgiltig derför, måste vi dock egna några sidor åt honom, innan vi kunna återtaga berättelsens tråd om henne. Då William Freherne återvände till Lawn samma natt hans häströlemnade det, blef han mycket bestört att finna, det hon verk: ligen var rest. I det ögonblick han .uttalat straffdomen öfver henne, menade han verkligen hvad han sade, men han trodde icke, att hon så allvarsamt skulle uppfatta hans häftiga yttranden att hon skulle lemna hans hus utan den ringaste förklaring eller försök att rättfärdiga sitt uppförande i hans ögon och derigenom åvägabringa en försoning. Då han fann att han misstagit sig i denna beräkning, harmade det honom och han erfor någonting liknande sjelfförakt. Hon var-alltför ung och oerfaren att resa ensam och utan beskydd, men äfven om han velat, kunde han icke följa henne, ty han sväfvade i fullkomlig oknnnighet om, hvilken kosa hon tagit, och ville ej hos tjenstefolket förfråga sig om hvart hyrvagnen hade blifvit beställd att köra henne, Vid: deras meddelande att mistress rest en timma före hans hemkomst, svarade han med låtsad likgiltighet blott ett jaså och härmed nedlades ämnet. Då brefvet från doktor Salisbury, med förfrågningar om orsakerna för Elfridas ankomst till Brackenburn, anlände och William fann, att hon, i stället för att värnlös och utsatt för alla faror vandra omkring på gatorna, i all. beqvämlighet tagit in på sin faders villa och att de nu i samråd skulle börja nagelfara hans beteende, flammade hans vrede ånyo upp till fulllåga och han besvarade det på sätt vi förut veta,