Aftonbladet – 31 augusti 1872, sida 3

särdeles frisinnadt rörande qvinnans intelli gens och bildning samt uttalar här, likasom på ett par andra ställen, tänkvärda ord om den kroppsliga skönhetens betydelse och rätta uppfattningen deraf. Efter att ännu en gång hafva starkt fram hållit kärlekens berättigade betydelse inom äktenskapet, uppställer han den frågan, hvar. för han särskildt blifvit mannen anbefald och besvarar henne så: Vi måste erkänna. att detta ej länder till vår ära; pligten att älska behöfverBföreskrifvas oss med uttryck liga ord; vårt hjerta är, så att säga, i sak nad af verklig ömhet; dessutom uppstå i vårt lif genom den yttre verksamheten vissa in tressen och känslor, som sträfva att intaga allt för stort rum. Qvinnan löper ej sam ma fara. Kärleken, säger madame de Staöl, är blott en episodi mannens lif; den är qvinnans hela historia. Om vår anpart af kärlek understundom är större, är det, emedan vi, tack vare evangelium, förstått pligten att älska, och pligten att älskaför med sig sällheten i att älska; en upphöjd, ren kärlek, som intager sin rättmätiga plats, låter sig ej undanskjutas af bisaker och fördomar: I öfrigt har befallningen att älska äfven blifvit stäld till qvinnan. Aposteln Paulus säger i sitt bref till Titus: Må de unga qvinnor lära tukt; älska sina män. Om den ene af makarne oftare behöft påminnas om den pligt, hvarom jag pu talar, finnes den dock alltså dem begge ålagd. och härom lär väl ingen tvifla. Vidare framhålles den äktenskapliga kärlekens art, till följd hvaraf den icke fördrager någon anhan jordisk kärlek framför eller ens i jembredd med sig, och särskildt uppmanas mödrarna att ej älska ett barn så uteslutände, att mannen i deras hjerta kommer att intaga andra rummet. Slutligen framställer förf. såsom en gemensam pligt förtroendet och lägger dervid vigt uppå ej blott att ingen tränger sig emellan eller erhåller obehörig del i makarnes förtroende, utan ock att den enas tankar, intressen och sträfvanden måste delas af den andra. Många fina iakttagelser och tänkvärda erinringar meddelar förf. angående detta ämne, gom han behandlar med örkärlek och hela lifserfarenhetens öfverlägsenhet. De båda vista kapitlen afhandla fadrens och modrens såict barnens pligter, DE förra sammanfattas i den ena: uppfostran; de senare också i blott en: att vara unga. Rörande det förra af dessa båda ämnen, hvars svårighet af alla måste medgifvas, meddelar författaren många goda råd och anvisningar, såväl med afseende å gossens som flickans uppfostran, grundade både på kärlek ock en vidsträckt erfarenbet. Hela dettå kapitel är så djoptänkt och rikt på lärdomar, att det just derför är oss svårt att utvälja några viasa för att meddela Bt läsaren: glltsammans förtjenar att väl uppfattas både af förståndet och hjertat. Vi inskränka oss derför blott till meddelandet af den förkla ring af uppfostrans begrepp, som fört. gif ver. Den är, säger han, vida mindre en samling af lärdomar. eller ett visst förfaringssätt, än en krets af tankar, känslor och pligter, i hvilken viinföra våra barn; den är en Init, i hvilken vi låta dem Iefvå! Samma omdöme gäller äfven om sista kapitlet, hvarur vi Etnöja oss att anföra endast följande lika sanna, som snillrikt sagda ord: Om tidehvarfvet är gammalt, berättigar detta ej de ungå att äfven vara det, tvärtom äro just de kallade att föryngra det. Må de dessutom ej klaga för mycket öfver tidsåndan, ty om vissa dödstecken visa sig, finnas äfven tecken till förnyelse. Vi stå måhända helt nära ett af mensklighetens vigtigaste ögonblick, och de problemer, som tppställas för våra barn, höra ej till dem, som kunna lösas utan wungdomsfriskhet och kraft. Hvilka stora frågor tränga sig j inpå oss! En förfallen tid skall förvisso ej lyckas att utreda dem. Hafven J sett en tafia öfver (Mdipus? BSänxen sitjer på. hans bröst, sökande att förskräcka och bedåra honom; om hjelten förlorar mo: let, skola de förfärliga klorna sönderslita wonom, Men Edipus står der, lugn och skönj visshet om segern läses i hans ädla anletej hån skall, han måste finna gåtan; inför lenna hjeltemodiga ungdomlighet måste odjus ret duka under : s Såsom läsaren af de meddelade utdragen san finna, är det icke blott goda och stär tände tankar, söm i detta arbete bjudas oss: itan de bjudas ock i ett på en gång enkelt ;eh upphöjdt språk. Öfversättningen tyc kes vara gjord med talang och trohet, äfved Mm rågot gammalmodiga stafningssätt och fdformer ej kunna undgå att här och der rerka något stötande. Sveriges. läkarehistorra..4från. Gustaf den I:s till närvarande tid. Ny. följd, redigerad öch, utgifven af. Hilarion Wistrand, A J. Bruzelius och Carl Edling. Första häftet. Abelin—Dandenelle. (Stockholm; Norstedt. Söner.) För några veckor sedan hade vi nöjet ästa allmänhetens uppmärksamhet på ett itografiskt arbete öfver norska läkare (Norges Leger i det nittende Aarhundrede, ved F. Gicer), hvaraf första häftet då lemnat presen. En förtjenstfull: yttring på svenskt mråde af samma intresse för fosterländsk jersonalbistoria, men med mera omfattande anläggning, ha. vi att i dag framhålla, i let vi till det bästa anbefalla den svenska äkarehistoria, som, enligt uppdrag af Svenka läkaresällskapet, i ny följd börjat ut rifvas af trenne tjönstemän i sundhetskolle sjum. . Jemt femtio år ha förflutit sedan låvarande assessorn, sedermera medicinalådet I, F. Sacklen grep sig an med det nödosamma värfvet att samla och. oråna wvad som i biografisk .väg kunde--vara att illgå om Sveriges läkare från Gustaf I:s lagar till nyare tid. Hans: arbete, hvaraf jörsta delen utkom i. Nyköping 1822 och a FE EE RE a a a a