Aftonbladet – 29 augusti 1872, sida 2

ket, och slutande honom i sina armar, svarade hon: Det vet du ju, George, min egen älskade son! Jag vill inte onödigtvis bekymra erx, fortfor han; men jag mäste erinra er om, att, då vi nu skiljas, det kanske blir för alltid. För eder skull skall jag vara så rädd om mig sjelf, som jag möjligen kan; men krigslyckan är bedräglig, och vi äro ott fåtal mot många tusende, Måhända återkommer jag aldrig — bevilja mig der före en ynppast innan jag reser, kövuste maderla Ja, min dyre George, allt hvad du begär, Bade mrs Treherne med af tårar nästan qväfd stämma. Försona er med lady Digby och låt Agnes och Charles gifta sig inom ett halfår. Alskade moder!... det är ju endast ett obetydligt offer af er stolthet, och sedan ni en gång gifvit det, skall ni uti tillfredsställelsen med er sjelf och den lycka, ni bringar dem, finna en rik belöning. Måhända är detta min sista bön till er. Mrs Trehernes förr så okufliga envishet hade på senare tider aftagit och de närvarande förhållandena hade åt hennes lynne gifvit en blandning af vekhet, så mycket större nu, då tanken på att kanske för all tid förlora sin stolthet, sin idol, framkallade hvarja mildare känsla i hennes hjerta. Agnes ville afvärja att detta ämne kom å bane, men brodren afbröt henne. Agnes! Jag har förlitat mig på en lycklig utgång af mina försök, och mina käraste förhoppningar äro fästade härvid. Mamma! Blifva de förverkligade eller inte? Jo, George! jag vill uppfylla din begäran och redan i qväll skrifva till lady Digby.a