Aftonbladet – 28 augusti 1872, sida 3

li-fsamt under sakens fortgång krigsbefälet : jallmänhet. Det var dessa som först mot I togo och gåfvo nya edsförbindelser, och med id ) hvilka han tog staden och styrelsen i be m sittning. Det är, som redan en och annan V.I gång blifvit utsagdt, en egendomlig roll, som y-I vår indelta armås krigsbefäl spelat under , ett sekel efter Carl XII:s död. I omvexfHing med ett ofta tappert och dugtigt bete. Jende i fält, och redbart i fredstid, har det 1lalltemellanåt tagit fosterlandets politik om t Jhand, till men för bådo disciplin och krigsa lycka, Det har öfvergifvit lägren för rikså )dagarne; det har hjelpt en konung att bryta n lag och grundlag, och senare nära nog förn rådt samme konung, slutligen burit våldsam 1 hand på hans sons både person och krona. s Man måste medgifva att patriotismen kan f. bära vida skilda färger. Vid 1772 års revolution var krigsbefälets lydnad för konungens vilja ej utan tvekan, .lej utan motsägelse å enskildtas sida; det 1 fanns den som hellre gick i arrest, än följde med; men hos det ojemförligt största an-talet verkade hoppet om en bättre sakernas lordning, om det egna partiets blifvande öfh I vervigt, om enskild befordran, endera eller Jalla dessa bevekelsegrunder, jemte ögonblicOjkets hänförelse. På soldaten verkade vördtlvaden för majestätet, lydnaden för befälet, I kanske ock det utdelade guldet. har icke den grund visat sig, som sålunda r lägges. ) Dernäst är att tala om Stockholms allmänhet; men icke är derom just mycket att Säga, Menigheten, så bättre som sämre klädd, såg på och hurrade för den vackre, gode, vältalige konungen, för hans granna följe, för hans lycka och hans löften, Afunden mot de hittills gtyrande, hoppet om bättre tider voro väl de nägot tänkandes bevekelsegrunder; om någon förstod eller anade sakens betydelse för framtiden, behöll han den tanIken för sig. Hänförelsen är så gerna på den I för tillfället starkares sida, särdeles när snillet får styrkan för sig. I Andra revolutionsdagen — man minnes, latt tre dagar gingo åt, innan allt var färdigt, och konuogen talade sedan gerna om Ihura han i tre dagar varit enväldig — den 20 Angusti svuro borgerskap och embetsaverk den nya trohetseden, Det är ett hemskt spel som denna tid drefs med eder, ett förespel i mindre skala till hvad Frankrike sedermera företett; på intetdera stället blef lättsionet ostraffadt. — Äfven denna dag intet motständ, icke ens af den passiva art, som man rågra år förut med framgång användt mot riksrådet, åå det försökte regera utan konarg. Var man nu allmänt öfvertygad, att detförra, länge beprisade statsskicket lefvat ut sig, eller var det hänförelse eller rädsla för vådliga följder af ett motstånd? Troligen allt detta på en gång. Det hade kanske nu ej gagnat något till att göra sig inaktiv; men att detta en gång blifvit försökt, till lagens fromma, är ett faktum, hvars like näppligen något annat land bar att uppvisa. Den ende civile embetsman som försökte motstånd — det skedde dock första dagen — var ajelfve öfverståthållaren i Stockholm. Riksråderna voro redan första dagen tagna i förvar i sitt sessionsrum på slottet. skedde icke utan försök till motstånd, hvilket emeilertid borde i någon mån skyddåa dem för dea smälek, som en del berättare frikostigt öfver dem utgjutit. Konungen räknade bland dem anhängare, som naturligtvis mäste förlama korporationens styrka. Ständerna slutligen. Deras beteende var med modets och ordets, hindra ej förändringen i sin helhet, det var redan för sent, men stäfja dess fart, förhindra den öfverdrift, hvari den förföll. Konungen kunde drifva, och dref sin vilja igenom utan rå dets hörande, men ej utan ständernas. Han lät dem dock vänta till tredje dagen. Det heter visserligen att några af sekreta utskottets medlemmar yrkat, en del försökt att bereda ett verksamt motstånd, men handlingar och protokoller tala derom intet; både utskott och ständ vore under de farliga dagarne skingrade och stumma. På rikssalen den 21 skall någon, beter det åter, vågat en motsägelse af mindre vigt; men enligt protokoll, och enligt de pålitligaste samtida berättelser, hafva ständerna utan den ringaste motsägelse upptagit de skarpaste förebråelser, och utan granskning, på stället antagit den nya regeringsformen, som gjorde slut på riksdagens makt att ingripa i regeringen, och lemnade dess öfriga rättigheter dels kringskurna, dels obestämda. Hvad motsägelser hade kunnat verka, derom äro redan samtidas omdömen olika. Att konungen kunnat vilja använda väld, är väl möjligt, i den öfvermodiga stämning, som framgången honom ingifvit: säkert är att just lättheten af denna aists seger stegrade hans öfvermod. Hvar voro nu da stolta sinnen, som förut skrifvit lag för konang och folk? En del hade redan slutit sig till konungen, för att söka skydd mot sina motständars, eller af öfvertygelse om behofvet af en förändring, eller för att göra lycka; andra hade blifvit arresterade, eller höllo sig sjelfmant undan; den fordom mäktigaste af alla, grefve von Fersen, hade, i känsla af sin bristande förmåga att nu styra riksskeppet, för att afvakta tiden, rest hem till landet. Mängden af närvarande ansågo väl allt motstånd fruktlöst; men ingen vågade ens höja sin röst, och söka rädda något af fordna dagars verk. Sådant har näppeligen i något annat land, ej heller hos oss vid annan tid tilldragit sig; så lättköpt var ej 1680 års envälde. Och huru kunde en ung konung derefter annat än förakta ständerna, dem han förut hatade. En enda riksdagsman och tillika krigsman var nog oförsynt och djerf att resa hem för att, i spetsen för sitt regemente och andra, begynnpa väpnadt motständ mot konungen, Det var öfverste Pecklin, den mest vanryktade af tidens partichefer, Detta ser ut, i jemförelse med allt det andra, som en bitter parodi. Ämnet är rikt; vi komma dertill åter. TT! PRESSEN Men illa bestäldt är det nog i ett samhälle, när baljonetten afgör dess ärenden, och osviklig det svagaste af allt. Dem, om någon, hade li det tillkommit att ej med våldets makt, men : Det RP IPL Mja MO mv PR mama