Aftonbladet – 28 augusti 1872, sida 2

George genom den gamles tilltagande svaghet undgick att svara på. Etter en stund sade onkeln med svag röst: George! just nu rinner minnet af Elfrida Treherne min i tahkarhbe, hon har alltid va: iit min älskling. Det skulle Varit inig kärt att se henne ännu en gäng, men den önskan gagnar nu till intet. Jag hoppas råka hepne på andra sidan grafven. Är William god emot henne, George? . sintö alltid fröktat jag, sif.s Honh är mycket ung och brukade vara så glad; är Hon det fortfarande? Brorsöheh svatade med lägre röst: sInte som förr, onkel; men hon är ju också äldre nu, som ni vet. Ja, det är sannt, suckade den gamle mannen, men hon var en sådan liten förtjusande vildkatt. Besynnerligt att jag kom att tänka på kenne just nuimin dödsstund; men hon har alltid legat mitt hjerta nära, George! omhulda henne sedan jag gått bort och lät inte William behandla henne illa. Huru skulle jag kunna förekomma det, önkel?? Var hans och hennes vän och försök att bringa frid mellan dem, om nägon osämja uppstår. Bjud dem ofta hit, de skola blifva ett ahgehåmt sällskap för dig. Det kan jag inte, sir. Hvarför inte, frågade mr Treherne med blicken fixerande fästad på brorsonens an sigte. Georges ögon mötte onkelns och deras uttryck förrådde hans hemlighet. Det förflatnas otydda gåtor lågo nu lösta för den döende gamle mannen och i ett ögoublick förstod han allt. Gode Gud! utropade han, George, är det möjligt? Brorsonen kände sig förs frestad att förneka eller åtminstone undvika att besvara bangs fråga; men ihågkommande, att, han tä