Aftonbladet – 28 augusti 1872, sida 2

Försöksskjutningarne vid Waxholm. Det hade sedan några dagar varit bekant, att några skjutförsök skulle anställas mot Waxholms fästning af ett eller annat far tyg i den eskader, som uppehållit sig i våra farvatten. Troligen hade det inträffat med icke så få, att de studsat något litet vid tanken på att man hade för afsigt att med egna kanoner skjuta skarpt på dyrbarafäst: ningaverk, hvilka ingalunda äro dömda att raseras, om än innan kort deras roll vid försvaret af inloppet till hufvudstaden torde blifva af något mindre betydenhet än den, som hittills af dem påräknats) men det var tydligen alldeles nödvändigt att, till ledning såväl för omdömet om hvad dessa fästningaverk duga till i förhållande till nutidens artilleri, som ock för uppgörandet af planer till ytterligare fästningsarbeten, på praktisk väg utröna det kraftigaste för handen varande moderna artilleries förmåga i förhållande till granitmurar. Endast på detta sätt kunde mana blifva i tillfälle att bilda sig en föreställning om huruvida öfverhufvud taget fästningar af den beskaffenhet som Waxholm numera erbjada nägot tillförlitligt skydd, eller om de redan äro att betrakta såsom fullkomligt antiquerade och odugliga, såsom tonen verkligen varit på många håll under senare år, då man slagits med häpnad öfver artilleriets oerhörda utveckling. Att ett experiment, sådant som det i fråga varande, blef föranstaltadt, var således i hög grad välbetänkt, hvilken utgång det än hade kommit att få; ty om verkan af de mot fästningen slungade pro: jektilerna blifvit så förstörande, att dess vanmakt derigenom blivit ådagalagd, hade det varit nyttigare att få veta detta på experimentel väg, under fredens lugn, för att sedan taga sina mått och steg derefter, än att till äfventyrs komma till insigt derom vid första dust, som fästningen kunde komma att utstå mot en fiende; och om det åter visade sig att fästningen ingalunda behöfver frukta att upptaga striden äfven mot nutidens artilleri, så måste resultatet anses ännu vigtigare, på samma gång som det blef mera tillfredaställande. De icke synnerligen betydliga kostnader, experiinentet medfört, torde således kunna ansesdvara syn nerligen väl och fruktbringande använda. Vär vid försöksskjatningarne tillstädesvarande referent meddelade redan i går på telegrafisk väg det hufvudsakliga at resul taten. Den stora betydelse, de utförda experimenten måste anses ega, föranleder oss emellertid att här något närmare redogöra för dem. Vi böra dervid till en början nämna, att genom en omkastning af de tvenne afdelningar, i hvilka gårdagstelegrammet till oss insändes, ingaf detsamma den föreställning, att försöken börjades med afskjutandet af John Ericssons rundkula. Så var dock icke förhållandet, utan började försöken med de från pansarbäten Hild spetskulorna, nt-TN arskjutna vå Vsungade från den svåraste i uar hittills använda pansarbrytande kanon, hvilken har 8,05 dec.-tims diameter (dei franska 24 centimetres-kanonen). Hil dur hade lagt sig för ankar på 600 fots af stånd, eller, såsom ärtilleristerna tttrycka sig, på kärnskotts-diståns från fästningen på den södra fjärden, och riktade sin kanon vinkelrätt mot den till beskjutning utsedda vestra liniens runda del, vettande åt södra sidan, som utgör fästningens bakre del, och derföre är i afseende å murarnes tjocklek något svagare än de sidor, som äro vända mot en utifrån kömmande Bende: I afseende å mirärbetöts beskaffenhet, ijemförels. med