Aftonbladet – 27 augusti 1872, sida 3

SVR SGUIL, UUDLHLAIS MÄRK ll Jan grumligt vatten, och hundratasenv.s fiskar. som mäste sätta lifvet till, hvarom allt a. tonbladet i sin mera seriösa afdelning har en fullständig skildring. Lycka var attsegern stannade på vår sida. Men huru hade det gått, om vi icke haft de kraftiga bjelpmedel i Waxholm? Och hvad hade ens Waxholm förmått, om icke hertigen-regentens personliga närvaro lifvat våra stridskrafter till denna värme (35 grader plus), som är nödvändig för segern, och på samma gång till denna kallblodighet (35 grader minus), som är alldeles oundviklig för att kunna på behöfligt sätt taga emot ett rasande anfall? Nu voro lyckan och Cesar, eller åtminstone hertigen af Östergötland, ombord och triumfen betryggad. Redan på söndagen, under det endast Svenska gegelsällskapet höll sjön och innan ännu en enda flendtlig skuta visat sig i våra farvatten, föreföll en häftig drabbning till lands. Det var den stora Djurgårdabataljen, då folket fraterniserade med militären och de allierade vände sina förenade krafter mot polisen. Äfvea den historien -har varit tillräckligt skildrad och blir väl ännu mera. Den är ej särdeles i vår smak och skulle svårligen kunna gifva oss anledning till några betraktelser öfver folkkarakteren, ty slika bataljer kunna nog förefalla litet hvarstädes inom och utom Europa. I Irland slåss man ännu värre. Protestantiska knölpåkar dansa på katolska ryggar, och katolska påkar falla tungt på protestantiska skallar, Kommer polisen och lägger sig i slagsmålet, blir han det gemensamma föremålet för de olika trosbekännelsornas hugg, hvarefter striden mellan dessa återtager sin ursprungliga karakter. Der ilandet är man dock van vid sådant, och utlandet tyckes ej hellår taga så fasligt illa vid sig,, när underrättelser anlända om nya irländska bataljer. Här i Stockholm har man verkligen intresserat sig mycket mera för Djurgårdsbataljen än för oroligheterna i Belfast. Och i Spanien sedan, huru slåss man icke der! I förra veckan var en tjurfäktning i Pampelona. Der gick det i början till som vid alla andra tjurfäktningar. Man intresserade sig för djuret och man intresserade sig för toreadoren, man svettades och applåderade, begagnade solfjädrar och isdrycker, sade artigheter åt de svarta ögonens egarinnor, och de svarta ögonen talade sitt språk tillbaka. Allt var spanskt, som det skulle vara, men då föll musiken in med Garibaldibymnen, ett främmande element, som gjorde slut på den glada festen. Bland åskådarne funnos personer, som uttryckte sitt misshag med den musiken, och då ropade andra, att dessa missnöjde måste vara carlister, och från ordvexling öfvergick man till att vexla käpprapp. Att en och annan dolkstöt äfven vankades, taga vi för gifvet, ty annars vore spaniorerne ej längre spaniorer. Men, plats för alcalden!Respekt för ordningsmaktens representant! . Jo, vackert också. Alcalden fick stryk; han: också. -Så långt gick det dock icke på vår Djurgård. Ett par dagar efter den .nämnda bataljen lossades flere skott mot alcalden. Att han ej stupade, får han tacka den omständigheten, att man skjuter mycket i Spanien, men sigtar illa. Emellertid är det, som man ser, en afgjordt krigisk syftning öfver allt. I Frankrike är det visserligen lugnt, men der går Thiers på och knallar och skjuter. I början tyckte man att det lät riktigt bra, men nu tycker mar det vara allt för mycket buller vid en fredlig badort. Hvart åtsyftar Thiers egentligen med sina skott? Ja, den som det visste. Ovissheten sysselsävicr dö politiska kannstöparne, hvilka under sge-l nare tider lidit af arbetsbrist. De höllo på att få sig ett fett stycke, trodde de, då några snobbar i Trouvilles hamn ropade lefve Napoleon!s och ned med Thiers. Straxt satte sig korrespondenterna irörelse. Det gifves nemligen åtskilliga tidningar som anställt speciella korrespondenter, hvilka skola följa Thiers i hälarne. Under ett par veckor hade dessa stackars karlar, hvilka brunno af nit och svettades af begär att få utmärka sig, icke annat att berätta, än att republikens president stod upp vid den och den tiden af dygnet, frukosterade, arbetade, promenerade, dinerade och äterigen arbetade. Det var alltsammans. Det kan måhända gå an för ett par korrespondensartiklar, till och med för tre å fyra, i fall man har någon förmåga att göra variationer på ett och samma tema, men att hålla på dermed i fjorton dagar är sannerligen för mycket. Korrespondenterna voro förtviflade. De hade försökt att en dag beskrifva presidentens hatt, men som presidenten alltid går med samma hatt, så var det ämnet snart utnött, och rocken känner hela verlden sedan många år tillbaka. Då komma detta lefve Napoleon!s och letta ned med Thiers! Det var gefuni lenes Fressen. Korrespondenterna tele-l( grafera, hvar: och en till sin tidning, och 1 glömma ej att göra broderier på den enklaj: tppränningen. Det gick kring Europa och : g y befordrades ofördröjligen under Atlanten till Amerika. Det hade varit ej blott fransmän, itan också ryssar, som deltagit i dessa rop. Thiers skulle genast hafva underrättat sin utrikesminister. om den förskräckliga till Iragelsen, och utrikesministern hade oföröfvadt vändt sig till Rysslands ambassalör i Frankrike, hvaraf naturligtvis följt n snabb depeschsändning till Petersburg . 8. Vv. Åtskilliga europeiska tidningar aflf vart, mörkgrå kulör, för att icke tala om( ett par, som äro så purpurröda, att de skifta lästan i svart, berättade den förskräckliga t illdragelsen och gjorde ännu förskräckli-t are kommentarier. Under allt detta spekt akel satt ex-Napoleon i England och små-r og med sitt vanliga leende, som ingen men-t iska kan se; men som han hoppades skulle n gäng blifva verldshistoriskt. 8 Saken var likväl icke af större betydelsel oo n följande: Några unga karlar, dels rys-f ar, dels fransmän, hade kommit till Troule för att förströ sig. De träffades pålsg lets förnämsta restauration, åto en god niddag, till och med en kopiös middag, ila ynnerhet hvad vinet angår och talade oms8 en gamla goda tiden, då kejsardömet gafIh lanna 4 mar AT1a da TAPAS Pole RR