Aftonbladet – 27 augusti 1872, sida 2

På aftonen begärde doktor Harris att få ett enskildt samtal med George. Jag har ett sorgligt meddelande att göra er, kapten Treherne, synnerligast nu under en så bedröflig tid, tillade han med en blick på Georges djupa sorgdrägt, men jag förmodar att ni sjelf redan insett, hvilken fara er onkels sjukdom medför. George anade genast till hvad han ämnade säga och blef icke det ringaste öfverraskad. Han hade redan från början fruktat-det värsta och de senaste sex månaderna hade för honom varit åtföljda af så många pröfningar, sorger och själsskakningar, att det nu föreföll honom söm om ingenting mera kunde öfverraska eller bedröfva honom, Ni ämnar säga mig, att min onkel är döende, doktor Harris. Hans tillstånd är åtminstone nu af den beskaffenhet, att det inte lemnår några förhoppningar om vederfående. Hans helsa har under senaste året ideligen försvagats och de sista tilldragelserna hafva i betydlig mån bidragit att påskynda slutet. Jag fruktar att detta inte är längt borta. Har ni meddelat honom det, doktor Harris ? Nej, kapten Treherne! Er onkel har inte vidrört det ämnet och ännu hastar det ej. Kanske vill ni sjelf så småningom förbereda honom derpå? Ja, om han kommer att tala derom. Säkerligen blir det inte oväntadt för honom, ej heller lär det numera bekymra honom mycket, om han lefver eller dör, stackars gamle onkel. För mig blir detta emellertid ett nytt rön: att sorgerna vanligen följas At eller, som ordspråket säger, en olycka kommer aldrig ensam. Dessa sista ord voro betecknande i anseende till det djupa allvar, med hvilket dö