Aftonbladet – 27 augusti 1872, sida 2

öfverraskning, men utaf all uppståndelse och de nyheter de kunnat inhemta från Sorel Cottage, drogo de den slutsatsen att George Treherne måste vara den mördade och att Elfrida nu skulle fara till Ariscedwyn för att trösta hans enka. Då Elfrida af kusken tillfrågades hvart han skulle köra, svarade hon: Till jernvägsstationen, men under vägen ihågkommande, att hon ej hade ringaste vetskap om afgångstiderna för tågen, stack hon hufvudet ut genom vagnsfönstret och bad kusken stanna. Vet ni, om det går något tåg till London så här sent? frågade hon. Endast ett, miss. (Alla hattbeklädda fruntimmer kallas af bodbetjenter och kuskar för miss.) Sista godståget, och det kommer inte fram till Waterloo förr än efter tu... bra sent för er. Fullkomligt ovan att resa ensam, beslöt hon sig att öfver natten taga in på detförnämsta hotellet i Milborough och befalde kusken derföre köra till The Royal Arms. Hon måste tillbringa natten någonstädes och det var henne likgiltigt hvar. Hvar och en skulle kanske snart få veta, att hon var skild ifrån sin man och möjligen då bedöma henne strängare än hon förtjente, men hvad betydde det — hon hade nästan blifvit känslolös för blygsel och fruktan. Endast en enda förfärlig tanke beherrskade henne — den att hon blifvit utvisad från sin mans hus — då hon hunnit sätta sig in i detta, blef nog tid öfrig för ändra beslut. Då hon anlände till hotellet, begärde hon ett rum, der hon nästan orörlig satt i en stol, till dess. morgonen randades och lifvet på gatorna åter började. Från hotellet for hon ned till stationen, derifrån till London, från London till Edinburgh till fadrens villa, hvilken låg några mil frän sistnämnde stad;