Aftonbladet – 27 augusti 1872, sida 2

TOCEHOLM den 27 Augusti. Första nordiska juristmötet. Under lördagens förhandlingar förekom rst professor Aschehougs förslag om en eform i eganderättsförhållandet mellan kta makar, För en omfattande reform, huru af annat slag, än den af herr uschehoug föreslagna, talade äfven prof. ;008, under det betänkligheter deremot ramhöllos af advokat Berg, grefve Sparre, yfoged Jessen och häradshöfding CarEn. Från flere håll yttrades önskan, att etta ämne måtte återupptagas vid nästa nöte. För diskussionen af denna intresanta och brinnande fråga skola vii morgon ärmareredogöra. Vidare behandlades ett förlag till stadgar förjuristmöten, enligthvilket itsägos till medlemmar af den gemensamma tyrelsen: för Danmark: höiesteretsadvokaerne Brock och Liebe, justitieminist. Klein, rof. Nelleman och höjesteretsassessor Using; för Norge statsrådet Falsen, professorerne Aschehoug och Aubert, höiesteretsassessor Hallagea och höiesteretsaadvokat Berg; samt för Sverige: statsrådet Berg, srefve E. Sparre, häradshöfding Carlen, samt akademiadjunkterne Annerstedt och Hammarskjöld. Slutligen förekom äfven let af adjunkten Annerstedt framstälda liskussionsämne om sakförareverksamhe-: ten, hvilken fråga, uppå förslag af stats-l rädet Berg, äfven hänvisades till handläggning af nästa möte. Ordföranden, finansministern Krieger, afslutade. derpå mötet med en afskedshelsning. Hans exc. justitie-statsministern Adlercreutz ! tackade ordföranden, hvilken senare i sin ordning frambar tacksägelse till Sveriges justitie-statsminister för hans närvaro vid mötet. Deltagarnes antal hade slutligen vuxit till 388, nemligen 225 från Danmark. 111 från Sverige, 49 från Norge och 3 från Finland. Dessa dagars lärorika och intressanta förhandlingar — enligt danskt omdöme utan all fråga de värderikaste under denna på möten så rika sommar — erhöllo en lämplig afslutning genom en lysande festmåltid på Klampenborgs badanstalt, dit deltagarne i går eftermiddag kl. 5 befordrades med ett extratåg. Sedan deltagarne, omkring 250 perso ner, hvaribland naturligtvis alla svenska, norska och finska gäster, gjort rättvisa åt den utsökta anrättningen, föreslog justitieministern Klein skålen för nordens konungar. Derefter afsjöngs under ljudeligt bifall nedanstående af Carl Ploug författade festsång, hvarpå höjesteretsassessor Brock höll festtalet. Man var väl icke i ständ — yttrade han bland annat — att, såsom resultat af dessa dagars förhandlingar, peka på någon aldrig så liten mellanrikslag, hvarigenom t. ex. den fordran gjorts gällande att. när samma rättegångsregler iakttagits, en dom, afsagd i det ena landet, kunde verkställas i det andra; icke heller har man fattat några fullmogna beslut, af hvilka resul taten genast kunna utträda i lifvet — nej, man har endast talat och diskuterat, men det har dock varit handling i detta tal, mötet har varit en tilldragelse för hela norden, och deltagarne skulle erkänna att de deltagit i en skön och stor handling, som lofvar ännu större godt för framtiden. Men det väsentligaste är att det grundackord, som — trots de många hårdsmälta sanningar, som talarne hafva yttrat gent emot hvarandra — har gått genom mötet, har visat att också på detta område eger gemensamhet rum mellan de tre nordiska rikena. Han påminde om skaldens ord: Atter det Skilte böier sig sammen, som i rikt mått synes hafva gått i fullbordan, och hoppades att det genom fortsatt arbete på vår andliga frihet voch sjelfständighet skall oss lyckas att före til Seir Folkenes Sag. Han trodde sig kunna säga att de förhoppningar, man hade haft om mötet, blifvit öfverträffade och hoppades att de framtidsförpligtelser, som man iklädt sig, skulle uppfyllas. För det goda resultatet hade man emellertid hufvudsakligen gästerna att tacka, och tal. slutade derför med att föreslå en med stormande jubel mottagen skäl för de svenska, norska och finska gästerna, hvilka han ansåg för landsmän och bröder. Cand. jur. Bille talte derefter i en humoristisk skäl, hvari han först anmärkte att det nu icke längre var de unga brushufvudena, utan gamla flintskalliga förståndsmenniskor, som oftast anförda af män i uniformsfrackar och ordensstjernor, som förde den skandinaviska tanken ut i lifvet — för Sverige, detta traditionernas land, som hade vetat sätta rätt öfver magt. Byfoged Hage talade för Norge; excellensen Adlercreutz tackade för all bevisad välvilja och gästfrihet, och statsrådet Falsen talade för ordföranden, finansministern Krieger, hvilken utbragte ett lefve för de två föregående talarne, som gjort sina förut ärade namn så stor heder. Dr Rosenberg utbragte ett med stormande jubel mottaget lefve för Carl Ploug. Gretve Hamilton från Lund uttalade åter ett tack och till slut sjöng rådman Jungbeck under stort bifall en humoristisk sång. Plougs ofvan omnämnda festsång hade följande lydelse: Mel.: Vort Födeland var altid rigt. Naturen gav vor eldste Lov I hine fjerne Dage, Da Gotens Öxe rydded Skov Og tömred Hal og Drage: I Stammens xedle Blod den föd, I Tungemaalets Klang den löd, Og malte Verdenshimlen röd Af rens Nordlysflammer. Men Blodets Röst blev kvalt i Blod, Da Selvet vilde raade, Og knuste Alt, der stod imod Dets Villie og dets Baade; Den bedste Ret var lengste Spyd, Og tungest Haand den störste Dyd, Da silde Kirkeklokkens Lyd Til Fred oc Orden kaldte.