Aftonbladet – 27 augusti 1872, sida 2

hon skulle fara sin väg och det genast, och Elfrida var för stolt att ej taga honom på orden. Hon gick såsom i en dröm upp i öfre våningen och drog på klocksträngen. Dawson, sade hon, då kammarjungfrun inträdde, packa mina kappsäckar genast, jag skall resa bort. Kammarjungfrun stirrade på henneistum förvåning, men matmodren upprepade sin befallning. Var snäll och skynda dig... jag mår sjelf inte väl och vill derför ej trötta mig. Jag skall på.en kort tid resa på besök till en af mina vänner Hon var medveten om att någon sorts förklaring behöfde gifvas till tjenstfolket, men någon annan än denna fingo de ej. Anledningen för den hastiga afresan och den besynnerliga tiden derför lemnade hon åt dem sjelfva att utfundera. Skall jag följa med, mrs? frågade Dawson under nedpackningen. Nej, jag far ensam. Jag har angelägenheter att uträtta, som inte kunna uppskjutas. Packa endast en kappsäck, jag kan inte föra med mig en massa saker. Skall jag lägga ned någon souperklädning ? Ja... nej... det behöfs inte, lägg för öfrigt in hvad du vill. Edra nipper, mrs? Nej, inga sådana. Elfrida hade på sig det armband med diamantspännet, som hon fått af George till bröllopsgåfva, och hon slöt handen krampaktigt omkring det. Då sakerna voro nedpackade och hon klädt sig utiren promenaddrägt, tillsade hon om anskaffandet af en hyrvagn; kappsäcken ställdes på kuskbocken, och med bråskande ifver hoppade hon upp i vagten, Tjenstfolket voro stumma df