Aftonbladet – 22 augusti 1872, sida 3

IOIBOK ar det ena att underkuiva det andl misslyckats, som ock hvartdera riket äfve Ji de mest förtviflade omständigheter ensan upprätthållit sin sjelfständighet. Sådan Iden lärdom, som hemtas ur en förfluten tic joch: då i den senaste tiden Danmark vål fördes af öfvermäktiga stamförvandter, va Idet ingen på framtiden blickande svens eller norrman, som ej med smärta åsåg at omständigheterna hindrade skandinavisk halföns båda folk att deltaga i striden. D händelser, som senaste års historia vet at förtälja, hafva bjudit ett gif akt för hvarj fosterlandsvän inom alla tre rikena att p en gång arbeta för eget lands sjelfbestånd oc på förening af alla tre rikenas krafter til ömsesidigt skydd. Detta arbete, tillägge författaren, är ett oeftergifligt vilkor fö den egna sjelfständighetens upprätthållande Man kan ej och får ej söka undanflykte för detta arbete genom något slags förhopr ning att i sin litenhet kunna lefva på nåde af kejsares eller konungars ädelmod, elle genom farhågor för omöjligheten att, Var sig ensam eller i förening, kunna upprätt hälla sin frihet mot öfvermäktige och öfver lägsna materiella hjelpkällor kommenderand stormakter. (H. L. Rydin.) Händelsernas gif akt till Nordens foll har ej ljudit alldeles förgäfves. En åter blick på det politiska tänkesättets utveck ling hos oas under de sistförflutna årtion dena visar oss den skandinaviska idn ut ett tidtals något fördröjdt, men i det hel stadigt och löftesrikt framåtskridande. Hurt annorlunda ställer sig ej den allmänna opi nionen till skandinavismen nu, både hös hög och låg, än på den tiden, då i Danmark åtal anbefaldes mot Carl Ploug med anledning a: det tal, han hållit i Kalmar år 1843, såson ledare af de danske studenternas första tåg till Upsala, eller då, när Upsalastudenterna. år 1845, väckte oro hos lättskrämde sam tida genom tillkännagifvandet, att de be traktade det förestående studentmöteti Kjöbenhavn ej blott såsom en lustfärd, utan så. som början till återföreningen af det, som Gud sammanfogat, men menniskor åtskilt! Detta var den tid, då Orla Lehmann måste taga plats på de anklagades bänk på grund af det ryktbara tal för Skandinavien och Nordens enhet (vid studentfesten i Kristiansborgs slotts ridhus den 24 Juni 1845), deri .han sökte visa hurusom tanken om Nordens enhet är vor hele Histories inderste Sjel og hemmelige Mening, är den ledende Grundtanke i Nordens Liv, den Nordstjerne, som vel ofte kan tilhylles af Taager og Stormskyer, men om hvilken det ligefaldt er sandt: nescit occasum! (hon kän ner ingen nedgång den svenska nordstjerneordens inskrift). Att denna tanke först sent och ofallständigt arbetat sig fram till klarhet hos folken, berodde derpå, att folklifvet sjelft, så länge legat i dvala. Men knappast vaknade det upp på nytt, förrän den skandinaviska iden stod fram i förgrun dep. Og da uhörteUlykker stormede ind paa Folket, saa hver politisk Tanke syntes brudt og hvert Fremtidshaab syntes slukket — da Lede over den nerverende Elende drev Folkeaanden til at söge Tröst i Fortidens Minder, hvad andet mödte den der, end Tanken om Nordens Enhed, som grundige Forskere og begejstrede Sangere plejede og bevarede til bedre Tider, ligesom fordum i Trengselens Dage HLeviterne i Templets Helligdom skjulte den sidste Spire af Davids Et. Hvad Under at da hos 05, som i det övrige Europa, Folkeaanden atter hevede Hovedet og aandede lidt friere, den og grebes af hin Ide, der er vor Fortids Minde og vor Fremtids Haab, — der er vore Netters Maane og vore Dages Sol, og let Veld, hvoraf vi skulle öse Mod og Kraft til at gjöre Nutidens Gjerning. Deror, fortsatte den inspirerade talaren, har eg Tillid til mit Fxedrelands Skjxebne; thi nit Fedreland er det hele treenige Norden, — derfor har jeg Tro paa den Ide, i hvis Tjeneste vi her ere samlede; thi den däerer sig ikke fra igaar eller iforgaars, ikke ra nogle Ynglingers venskabelige Sammencomster eller nogle Digteres skjönne )römme, men den er saa gammel gom Norlen selv: den har Aarhundreders Hevd og Verdenshistoriens helige Daab. Detta tal och i det hela studentmötet år 845 betecknar en vändning i skandinavisnens inre historia. Man stod då på vägens örsta höjd. En vidsträckt utsigt öppnade ig tillbaka och framåt, men för de flestes yn låg målet ännu i ett något töcknigt jerran. Snart skulle dock molnen skingra ig vid horisonten. Den närmast följande iden blef rik på ur nationel synpunkt beydelsefulla tilldragelser. Åren 1848—50 (tkämpade Danmark sin ärorika strid om Nordens gamla gränsland i det första lesvigska kriget. Vid denna kamp hade de åda öfriga skandinaviska folken icke varit ikgiltiga eller overksamma åskådare. Med efvande deltagande följde man i Sverige ch Norge stridens skiften; befolkningen ade på flerfaldigt sätt i dagen sina sympaier för Danmarks sak, penningar insamla-: es till de stupades familjer, och redan kort fter krigets utbrott skyndade många svenskorska frivillige, bland dem trettio svenska fficerare, att ställa sig under de danska anorna. I Kristiania: vidtogos på ett storrtadt folkmöte, i Maj 1848, en följd af utalanden med hufyvudsakligt innehåll, att slesvig eller Sönderjylland alltid varit ett anskt land, så att, i trots af det tyska elewentets senare otillbörliga inträngande på ordens råmärken, Tysklands fordran på sönderjylland vore ett obefogadt angrepp på en nordiska nationaliteten, hvartill Norge cke kunde vara en likgiltig åskådare, och tt det derföre icke ville undandraga sig att ela de ansträngningar och uppoffringar, som : örsvaret af Nordens sjelfständigbhet kunde räfva, I Stockbolm var riksdagen Danark afgjordt bevågen och villig att något: edervåga för våra fränders rättvisa sak. j utan ett vemodigt intresse återkallar van nu i minnet denna riksförsamlings lika ! ögsinnade som politiskt visa trosbekänelse angående skandinavismen såsom: ett äddningens ankare för Norden. Sitt krafigaste uttryck fick den hos svenska folkets epresentanter rädande stämningen uti ett nförande af en framstående medlem utaf iddarhuset, sedermera finansministern frih. . Gripenstedt. Väl borde man, medgat alaren. kallblodigt väga den föreliggande