Aftonbladet – 22 augusti 1872, sida 3

m lära, vår sjeliuppehållelses högsta och hell oIgaste intressen att af all makt söka före Jhindra detta? — Hufvudsumman af det 7, märkliga anförardet, såväl som af yttrann dena i samma riktning uti preste-, borgares-Joch bondestånden, var hänvisningen till de m Inordiska folkens gemensamma härkomst och elderpå beroende kraf på hvarandras bistånd sli nödens stund. Medvetandet om deras urtisprungliga sammanhörighet hade alltmera j I klarnat hos de tre nationerna; ur pröfningens 3 Iskärseld framgick i renare och tydligare niform tanken om Nordens enhet; detta var 1-Iden ena ideella vinsten af 1848 års fribetsalkamp; den andra vinsten var den allmändlnare insigten och öfvertygelsen om Sönderaljyllands danskhet. Under den folkelige Beivegelse, som fra 1830 tog sin Begyndelse, skrifver härom den utmärkte danske häfdaaltecknaren C. F. Allen, og under den sterke n I Vekkelse af Nationalfölelsen, som fremti kaldtes ved den haardei Kamp, hvori Mor dersmaalet og Danskheden i Sönderjylland , Isnart blev stedt, vaktes ogsaa Bevidsthe-iden om at det danske Folk ikke var en ener Istaaende Stamme, men havde Rod fzelleds I med Broderfolkene i Norge och Sverrig, at tl) det var et nordisk Folk, som, naar det vilde a vere tro mod sin egen Natur, maatte trade 3 li Samfund med og söge felleds Udvikling t! med de Folk, som det ved Oprindelse, Tun; I gemaal og Aandens Preg hörte til. Ved ilat vende tilbage til sig selv og finde sig ;Isom et dansk Folk, fandt det sig tillige Il som et Led af en nordisk Folke-Enhed. Det rlgik efterhaanden mere og mere op for BeIvidstheden, at kun ved at slutte sig sam .Imen kunde de tre nordiske Folk opnaae en I sund, rig og kraftig Udvikling saavel paa -I det aandelige Livs som paa de materielle ;lInteressers Omraade. Detta var den skanI dinaviske Idee i sin Frembryden. Fullt lutbildad framträdde den i fråga varande -lidn vid studentmötet år 1856, då ungdomen från Nordens fyra högskolor var tal Irikt samlad i Upsala och Stockholm, Mötet erhöll sin prägel genom det bestämda häfI dandet af nödvändigheten utaf en skandiJnavisk union, bygd på inre frihet och sjelfIständighet för hvart och ett af de tre rikena. Och en verkligt politisk betydelse fick detta möte derigenom, att konung JOscar samlade studenterna omkring sig såsom sina gäster på Drottningholm, der han i klara, malmfulla ord fritt och öppet slöt sig till deras enhetssträfvande. Hvarje sann fosterlandsvän, yttrade konungen, skådar med glädje den skandinaviska ungdomen församlad i broderlig förening. Våra skalder sjunga gemensamma lofsånger, våra svärd stå redo till gemensamt försvar, Skandinaviens andliga skatter strö sitt guld för gemensam upplysning och förädling. Hädanefter är krig skandinaviska bröder emellan omöjligt; detta oryggliga beslut står med outplånliga drag inristadt i de tvenne nordiska konungarnes bjertan, i de trenne skandinaviska folkens bröst. Måtte den skandinaviska ungdomen allvarligt uppfatta. Nordens stora betydelse, alltid vara färdig att offra lif och blod för Nordens ära; då skola alltmer förverkligas våra skönaste förhoppningar om Nordens framtid. Det var något mera än ett klingande talesätt, dessa konung Oscars orå: våra svärdl. stå redo till gemensamt försvar. För hans framsynta blick stod det oryggligt fast, att den fara som hotade Danmark från Tyskland, var en närliggande fara äfven för Sverige. Samma åskådningssätt hade ju för öfrigt, såsom ofvan antyddes, gjort sig gällande redan vid svenska riksdagens förhandlingar år 1848, der man bittert tadlade Tysklands sjukliga eröfringslystnad och en medlem af bondeståndet yttrade den farhågan att om fienden fått uppsluka Danmark, skulle han nog sedan fålla på tanken att tillbakafordra de provinser som fordom tillhört detta land, nemligen Skåne, Halland och Blekinge. Sverigeskonung kunde alltså anse sig handla i öfverensstämmelse med sitt folks sympatier och politiska öfvertygelse, då han år 1857 tillbjöd konung Fredrik VII i Danmark ett försvarsförbuud på grundvalen af programmet Danmark till Ejderen, Hvad hade ej kunnat ske, om danske konungen vid den tiden varit omgifven af rådgifvare, som förstått uppskatta konung Oscars tanke! Nordens politik hade då en gång för alla kommit in i det rätta spåret, och vår ställning i Eurspa hade för närvarande varit en ojemförligt tryggare än den någonsin kan blifva, så länge våra försvarskrafter äro splittrade och utan inbördes samverkan. Nu deremot gick ett dyrbart tillfälle till sammanslutning förloradt, på grund af: förhållanden, till hvilka jag torde återkomma i någon följande teckning af skandinavismens senaste öden. Och förlusten har, såsom vi alla veta, sedan dess ej blifvit godtgjord. Väl var konung Carl XV:s politik, liksom hans faders, alltifrån början en utprägladt skandinavisk. Dess ledande tanke i nämnda hänseende finnes med otvetydig klarhet uttalad t. ex. i d. v. svensk-norske utrikesministerns bekanta depesch af den 19 Julilp 1863. Då excellensen Manderström i denna skrifvelse allvarligen lägger lord Russel på!R hjertat att söka afvärja det orättfärdiga!D våld, hvarmed Danmark hotades, åberopar han sig, såsom grund för sin ifver uti denna sak, på den fara för hvilken Sverige-Norge eg: utsattes genom en strid, som vi i följd aflm tingens natur lätt kunna nödgas till att icke lin hålla oss utanföre, eftersom våra dyrbaraste fv intressen icke rätt väl kunna tillåta oss attlis lugnt åse, att våra grannar öfverväldigas unler förevändningar, som sedermera kunna sätta I M vår egen oafhängighet i fara. Med ännu större oförbehållsamhet i uttrycken tillkän-li nagifver utrikesministern, i Oktober samma It ir, uti en skrifvelse till svensk-norska sänat lebudet i Kjöbenhavn, att vi i händelse af stt angrepp från Tysklands sida på Slesvig städse skola fasthålla samma åskådningssätt som hittills, och derföre, såvidt våra kraf5? er och de medel hvaröfver vi kunna råda,!g, sträcka sig, lemna Danmark all den hjelp,li: som det af oss kan påkalla. Ur en dyliklhy uppfattning af den dansk-tyska frågan måste ovilkorligen framgå såsom praktisk följdsats, tanken om ett sådant förbunds afslutande mellan de båda regeringarne sommaeen och hösten 1863, och i November motsåg man hvarje dag nnderrättelsen om att— ulianstraktaten blifvit under cknad. Afgöee 00 HM 0 KN FA BD ot kd st Jb AR MD et