Aftonbladet – 22 augusti 1872, sida 3

Danmark i våra dagar, tecknadt i bref. Andra brefvet. Den nordiska enhetstanken förr och nu. — Hvad utställningstiden haft att lära oss. Kjöbenhavn den 16 Aug. 1872, Det är dock en herrlig syn, att liksom ekåda och förnimma, huru sanningens stråle omsider bryter fram genom dolskhetens och fördomarnes töcken! Natten må tyckas än så lång, så kommer der dock en morgon med soluppgång öfver land och sjö, med segrens pris åt dem, som arbetat trofast och hoppats. Huru ofta har ej verldsutvecklin gen bekräftat evangeliets utsago om den oförstörbara kraften hos det goda fröet, senapskornet, som, oansenligt och bortglömdt, gror och spirar och skjuter upp till ett väldigt träd, deras hugnad, som söka hvila och skydd under dess grenar! Huru klar och slående är ej den tillämpning denna liknelse erhållit ännu en gång, just i dessa dagar, och med hänsyn till de tre nordiska nationernas egentliga lifsfråga. Den framtidstanke, som benämnes skandinavismen, har, liksom hvarje epokgörande id, behöft tid för att slå rot i folkmedvetandet. Liksom alla de högre sanningar, hvilka, för att rätt gripas af menniskan, kräfva en viss förmåga af kärlek och tro, har äfven den i fråga varande länge nog väckt anstöt inom de sjelfviskes och de kortsyntes läger, varit judomen en förargelse och grekomen en galenskap. Ännu i dag hafva desse politikens judar och greker ieke helt och hållet förstummats. Det har äfven inom den svenska litteraturen på senaste siden ej saknats bemödanden att, snart sagdt till hvilket pris som helst, komma det nordiska enhetssträfvandet tilllifs. Så t.ex. har en svensk tidskrift nyligen undfägnat sin publik med den makalösa upptäckten, att Danmark på inga vilkor bör anses höra till Skandinavien; dess diträknande är, menar den boksynte tidskriftsförfattaren, ett af de fiffiga påfund medelst hvilka pseudoskandinaverna söka främja den s. k. nordiska enhetstanken. I bredd med denne ovän till enhetstanken ses en snabbskrifvande Jack-of-all-icork i en af våra veckoskrifter efter bästa förmåga beflita sig om att förlöjliga hvad han benämner skandinavismens barnsligt naiva ridderlighet — när inga värre tillmälen finnas af behofvet påkallade. Hvad nu beträffar den åldrige polyhistorns geografiskt-politiska hugskott rörande Danmark, så bar detsamma redan upptagits till: besvarande uti den i fråga varande tidskriften af en svensk skandinav.. Deremot lärer väl vår samtida i veckoskriften framgent såsom hittills få opåaktad gifva luft åt sin antiskandinaviska nitälskan. Hvartill skulle väl ett meningsutbyte tjena, när motståndaren, förmodligen i saknad af skäl och bevis, synes vilja begagna grinet till anfallsvapen? Dessutom —