Aftonbladet – 22 augusti 1872, sida 2

törre kapaciteter och såsom sådan spelatlsi n framstående roll i nationalförsamlingen,en ar nyligen i Journal des Debats infört enlle: ippsats, i hvilken han lemnar en karakteritik af nämnda församling. Pressenså, hvilen förut varit ifrig orleanist, har nu, likaom många andra framstående personligheer inom det orleanistiska partiet, slutit ig till republiken, i hvilken han ser nda medlet att återupprätta Frankrike. Den skildring författaren i sin uppsats lemvar af de monarkiska partiernas vanmakt ger på grund af hans forna och närvaranle ställning till desamma ett ganska stort ntresse och vi anse oss derför böra medlela den del af uppsatsen, i nvilken Press;enså särskildt sysselsätter sig med dessa vartier med afseende på deras utsigter att comma i besittning af statsrodret: Det tydligaste resultatet af den nu tillindagångna sessionen är alla de monarkiska partiernas uppenbara vapenmakt. Det fordrades, att de riktigt fullständigt skulle söra experimentet och att det ordentligt bländande skulle falla i ögonen, för att de skulle beqväma sig till denna pinsamma bekännelse, Jag tror att icke något af dem närvarande ögonblick gör sig några illusioner i detta hänseende. Redan i December månad förlidet år visste de uppmärksamme jiakttagarne af den allmänna meningen hvad de borde hålla sig till. Valen till generalråden utgjorde en första varning af den mest betecknande art. Man fattade den ej; republikens motståndare återkommo till Versailles i en uppretad sinnesstämning, beslutna att utan tvekan begagna sig af sin fördelaktiga ställning i församlingen samt att söka finna någon kombination, som satte dem i tillfälle att göra gällande sina favoritåsigter i guvernementalt hänseende. Jag skyndar mig att förklara, att jag icke räknar bonapartismen till de monarkiska partierna; den intager en undantagsställning, hvilken genom den senaste sessionen blifvit ännu fullständigare. Man kunde ett ögonblick under förliden höst förvåna sig öfver den oerhörda djerfbet, hvarmed den åter framträdde på scenen, Den ådrog sig ett ögonblick den allmänna uppmärksamheten blott derför, att man visste att den var i stånd till allt och att den var särdeles förfaren i konsten att arrangera öfverrumplingar. Det var hvarken dess publicisters penna eller dess talares vältalighet, som oroade landet; man fruktade af den någotl! försåt, som kunde sätta den i stånd, ej att bemäktiga sig regeringen, men att oroa och uppskrämma Frankrike i ett ögonblick, då lugn var för det ett behof och en pligt. En smula fruktan blandade sig då i de känslor, som det ingaf. Allt detta högljudda ochl. smädliga tidningsskrik och denna skandalösa propaganda hafva emellertid gjort ett full ständigt fiasco: Kejsardömets talare visade sig i tribunen blott för att framstamma en omöjlig apologi, och han har icke ens kunnat försvara det fria utbytets grundsatser, emedan han visste att hans understöd skulle blifva mördande för sjelfva sanningen. Ingenting ådagalägger bättre till hvilken punkt kejsardömet slutligen kommit. Vi vilja icke tillfoga de monarkiska partierna den skymfen att antaga dem vara i stånd att tänka på en dylik allians, ehuru deras motvilja för republiken under de senast tilländagångna månaderna gjort dem allt för öfverseende och allt för tålsamma med afseende på bonapartismen. En koalition, som var möjlig, var deremot den mellan de båda grenarne af bourbonska huset — den saliga och chimeriska fusionen, Isom så ihärdigt fulliöljts.. Det är i ögpnen fallande, att den utgjorde deras enda utsigt till framgång. De veta nu att den gått dem ur händerna för alltid. Det var de orleanska prinsarnes obestridliga rättighet att taga säte i församlingen, ingen kunde förneka dem det. Jag tillägger att deras värdiga och modeTrata hållning gör dem all heder; en vördnadsfull sympati egnas den af prinsarne, isom nyligen blifvit så svårt hemsökti sina ömmaste känslor, men hans blotta närvaro uti kammaren var en orsak till förbittring I för de rena legitimisterne, och detta hafva Ide tillfyllest ådagalagt genom voteringarna. Han har sjelf visat huru oöfverstigligt svalIget dem emellan var genom det -tal, i hvilket han hyllade det nya Frankrikes fana. I Denna fråga om fanan var icke så barnslig som man gerna vill antaga. Den utgjorde helt enkelt frågan om den franska revoluI tionen och om den nya rätt, som blifvit I grundlagd genom henne. Huset Orleans I kunde icke gifva vika I denna punkt utan latt afsvärja sina föregåenden och vanhedra lsig. Huru stor den antipati än må vara, som vissa medlemmar af högern hysa mot republiken, kunna de dock icke förena sig med legitimiteten, sådan den framträdt för landet med en verkligen ridderlig öppenhet. Den hon kallar konungen i absolut bemärkelse har ställt sig vida öfver våra småaktiga beräkningar, han har talat som ett himmelens orakel, det vill gäga som em kanik i Saint-Denis. Allt hvad -som var af I beskaffenhet att stöta en nyare tids uppfattning för hufvudet har han varit särdeles mån om att sätta främst på sitt program, hvilket i hans ögon är en uppenbarelse. Gudomlig rätt, statsreligion, kyrkans verldsliga makt i Rom och annorstädes, ingenting felades. Också har han icke åtnöjt sig med den hvita fanan; det standar, som 1eI gitimisterne i Lyon öfverlemnade till honom loch hvilket var öfversålladt med kyrkliga Isymboler, är sannolikt i enlighet med hans Ihjertas val. De första franska konungarne Tslutade ibland med att gå i kloster; han debuterar dermed. Hans parti skulle gerna vilja öppna den grotta, i hvilken, enligt legenden, medeltidens gamla teokrati slumIrar, för att återuppväcka den till vårt beTgagnande. Det har dock icke vunnit något a ka es RA O MOM ARR OD TT OS rr BT