Aftonbladet – 22 augusti 1872, sida 2

alltid lemnat en blodfläck på hans ära. Då han nu såg sin fiende bunden till händer och fötter, och hans atletiska gestalt sålunda maktlös forslad till ett rum på nedra bot ten, der han skulle förvaras tills rättsbetjeningen hann anlända, blef han lugnare, och sättande sig vid onkelns sida lutade han sitt hufvud emot bädden der liket låg. Det onda var emellertid fullbordadt — mördaren hade sagt nog att öfvertyga alla som hört honom, det han varit en af deras unga matmoders fordna umgängesvänner och att det förefanns giltiga skäl till svartsjuka de begge männen emellan. Sir Henry bjöd till att förmildra det intryck berättelsen utöfvat, genom att till en af de äldste bland tjenstfolket säga: Naturligtvis kan ingen af er tro, att någon af den olycklige mannens uppgifter är sann, Han är synbarligen fullkomligt sinnesrubbad, och om han inte hade skjutit er stackars lady, skulle han kanske skjutit sig sjelf eller någon af er. Endast en vansinnig menniska skulle kunna återvända till olatsen för sitt brott, der han borde antaga utt han skulle blifva upptäckt och gripen. Jag förmodar, att han klättrat in genom fönstret. Se noga till, att dörren till rumnet, der han nu hålles instängd, inte får stå olåst. Med mycken fattning och vänlighet sade an allt detta, för att något försöka skingra le vanhedrande misstankar, hvilka han insåg hädanefter skulle vidlåda bedömandet den döda; men ehuru meningen var god, rfelade den dock all gynnsam verkan, ty n denna stund voro felstegen utt Helene Irehernes förflutna lif lika litet en hemligwet för tjenstfolket på Ariscedwyn, som de rarit det för henne sjelf, Sedan de öfriga, åtföljande sir Henry,