Aftonbladet – 19 augusti 1872, sida 2

het till Den, som så frikostigt strör sina håfvor ut öfver jorden — hennes hbetraktelser voro af en annan natur — hon förargade sig öfver att hafva en man, som tyckte om hundar; hon önskade att vägen skulle taga slut och hon vara hemma, samt undrar de öfver, om det var värdt att begagna sina bästa sidenklädningar nu, då hon var ensam med morfadren och George, samt be slöt sig för att gömma dem till jagttiderna började, då hon visste att det skulle komma mycket herrfrämmande till Ariscedwyn. Hon hade gått halfvägs och befann sig ungefär i midten af den stora parken, då hon spratt till vid åsynen af en karl, som låg utsträckt på marken med ansigtet vändt ifrån henne. Helene fann mycken förnöjelse uti, att när hon kunde komma på de underhafvande vid godset med någon förseelse. Djerf och högmodig, som hon af naturen var, skydde hon aldrig att både skarpt tillrättavisa och sedan rapportera deras upp: förande. Så snart hon hemtat sig från den första öfverraskningen, gick hon modigt fram till mannen, som hon ansåg vara en krypskytt och sade med förbittring: Karl, hvem är du? Hvad gör du här? Hör du till Ariscedwyn? Den tilltalade reste sig långsamt upp och stälde sig midt emot henne. Hon kände icke igen honom, utan upprepade sin fråga: Hvem är du? Har du arbete på godset? Han fixerade henne oafbrutet, utan att blinka, och i ett nu lemnade all färg hen nes blomstrande kinder och hon framstammade med förändrad röst: Hvad gör ni här? Hvem är ni? Hvem jag är, upprepade kan gslångsamt och med ett uttryck af det djupas förakt, adet borde du veta, Nell Willis,