Aftonbladet – 17 augusti 1872, sida 2

RM BUDA VY MAMMAN MANA VMA OMS TJ 0 OO erpä afsjöngs folksängen. ! Efter en stunds förlopp uppträdde samme lare ånyo och föreslog skålen för Bellmans nne i ett af lifligt bifall helsadt tal af fyudsakligen följande innehåll: Hvarje nation fägnar sig åt och älskar att fira a stora minnen, den svenska visserligen icke nst. Men skärskådar man denna glädje något rmare, skall man ej sällan finna, att dess lla icke är ogrumlad, den håller esomoftast tydliga spår af högmod, och festernas föremål, stora bedrifterna, voro ej sällan våldets verk. i man gör dessas apotheos, måste man söka ömma de många tårar, de strömmar af blod, kostat, de otaliga grafvar, som varit deras : ljd. Den fest, som vi i dag fire, är af annan t; dess föremål är äfvenledes ett stort minne, en ett, som kostat ingen tår, ett, hvarvid inmn enda droppa blod häftar; intet finnes deri, m upprör den ömmaste menniskoväns hjerta. värtom, med oblandad glädje kan hvar och en ga del deri, ty den är, må uttrycket förlåtas ig, sjelf en glädjens gudstjenst. Så länge ett svenskt hjerta klappar, så länge mu en stämma finnes, som talar vårt sköna åk, skola också Bellmans sånger älskas af ch väcka fröjd hos det folk, som han besjungit. än högre grad än någon annan af våra store kalder hafva hans toner trängt ned i det egentga folkets hjertan och der rotfästat sig. Var å Bellman större skald än någon af dessa? Om lan än, såsom många förut och sist talarne i ag, besvarar denna ifråga med ja, så är detta ske ändå det verkliga skälet till den hänförelse an väckte, det ligger i sjelfva arten af hans kaldskap. Före honom var poesien hufvudsakigen de högre, de bildade klassernas glada beof och tidsfördrif-. För dem strängade skalerna sina lyror, af dem inspirerades de och de tgjorde också mestadels qvädenas föremål. Ioratii förkastelsedom, -odi profanum vulgus rceo: jag afskyr och vill ej veta af den genena hopen, gick mer eller mindre medvetet geiom årtusenden. Och då skalderna lemnade sitt ranliga område; då de skulle besjunga naturen ch i synnerhet folket, hvilken vrångbild deraf ramställde de ej! I hafven kanske läst om detta Arkadien, som aldrig kunnat finnas till, om dessa rerdar, på hvilka dammet från perukerna endast rar alltför synligt, om herdinnor, som... buro pår af smink och moucher och hvars lam, ja sjelfva lammen voro friserade. Det verkliga fola kunde ej annat än bli främmande för sådana likter. Då ljöd plötsligt med underbar klang en lyra, som tog sina bilder just ur den föraktade massan, ja, som inspirerades af de små och lägre; och med förvåning och förtjusning kände sig dessa små igen. Än mer, de lärde, att de ock hade betydelse, ja att de hyste inom sig ettpoetiskt element, värdt att besjungas. De voro menniskor med kött och blod, dessa Bellmans skapelser, diktade eller ej — lika mycket — de anades, de lefde, de lefva ännu; vi kunna se dem hägra för vår syn, när vi vilja. Och huru har han ej besjungit dem, deras fröjder, deras sorger, deras förvillelser? Och han log åt dem, men det var icke hånets leende, det var ett gudalöje, ty han älskade dem och han led med dem, liksom den sanna humorn alltid hvilar på kärlekens guldgrund och har allvaret, vemodet till tvillingbröder. Och så sjöng Bellman i ordets fulla bemärkelse. Han nöjde sig ej med att gifva ut fullskrifna pappersblad att begrundas och beundras, nej, sjelf trädde han fram och till snillrika tankar fogade han en musik, lika snillrik, och båda i förening måste kyssa fram pläd, ens blomsterpå det torraste sinnes grund. Man har velat fråntaga Bellman förtjensten om denna musik. Hur dåraktigt! Han tog af melodier, hvad han tyckte ungefärligen passa till hans tankar, men han smälte dem i sitt snilles degel och göt dem i andra former, och så blefvo de, hvad de än i dag äro. Han trollade lif och betydelse i dem, liksom den nordiska gudasagan förtäljer, att de gode asarne på stranden funno liflösa kroppar, i hvilka de ingjöto ande och fägring, hvarigenom de blefvo menniskor. Sångerna äro Bellmans, lika väl som Apollo di Belvedere är konstnärns berömmelse, icke dens isom yxade ut marmorblocket ur klippan. Utan honom skulle dessa melodier längesedan försjunkit i den glömskas natt, som begrof tusende andra, deras likar. Försöken blott attsätta andra toner till Bellmans ord eller tvärtom, hela vårt land skall sky en sådan produkt som ett missfoster. Den glädje, som Bellman spred omkrin sig, den har också öfverlefvat honom, hans verk har. bestått. Så länge icke Mammons dyrkan eller äregirighetens och fåfängans demoner förvandlat våra h ertan till sratkljunpar så länge den oskyldiga glädjens lifgifvande strålar ej öfverallt träffa på ödemarker, så länge det finns en god och önslig själ, så länze skola också de första to nerna af en Bellmans sång trolla bort tankarne på lifvets mödor och besvärligheter och stämma sinnet gladt. — Ha! kan någon fånga strålen af en gudasänd tanke, så sänd den åter genom ricochette till himlen tillbaka och låt den bära till fader Bellman ett sekels tack för den fröjd, han beredt oss. Ock då — då skall han åter le sitt gudalöje, ty han vet, att så länge hans minne äras, så länge hans sånger sjungas, så är svenska folket godt, emedan det kan vara gladt. Lefve derför bland oss Belimana minne! Tribunen intogs derefter af skådespelaren S. Hedin, som tillkännagaf, under ett sorl laf bifall och munterhet, att Jo. Jo. bland en gammal Svedenborgares efterlemnade papper lyckats öfverkomma en ordbok, hvarigenom han på vårt språk kunnat öfversätta den andehviskning, som förmärkts i den gamla Bellmansekens grenar, och det var den öfversättningen, hvilken hr Hedin erhållit i uppdrag af Jo, Jo, att tppläsa för de församlade, Ur M-ln framsade derefter följande Helsning från Bellmansekens skugga. O, hvilka melodier! Tjusande harmonier, toner ifrån flydda dar, sväfva i sommarqvällen hän emot azurpellen — i kan inte stanna qvar. Kärleken genomströmmar, kärleken sammansömmar allt hvad lif och anda har: Der har du hemligheten af elektriciteten, vishetslystne stoftbarbar! Känsla, som allt betvingar, kärlek, du ger mig vingar; jag vill ner till jordens rund. kärlek, som der jag skådar, väfver af gyllna trådar Jakobsstegen denna stund. Englarne må förlåta, men mina vänner såta menskobarnen, dock i grund ä mina äldre bröder. Hjertat för dem nu glöder, öppnar gladt hvartenda sprund. Kypare, hit med glaset! Inbjuden till kalaset är jag ren med Bellmanssång. Här har jag kära eken, der jag till strängaleken rade så mången gång, lang, alla jordens stollar! Dock, hvem är det som trollar — Gröna Lund till stort förfång — här dessa Bacchi tempel?