Aftonbladet – 17 augusti 1872, sida 2

AmAllaa fee n emellan Bellmanseken och detta tempel,!T)e nu dagligen -Orfei drängar stämma sina kf ingar.; och kunde Bellman stå upp igen till ets vedermöda och lust, kunde han komma tala med kött och blod i stället för i brons, så lmin Ule han utan tvifvel, oaktadt de förändrade lhuf bållandena, trifvas här väl och åter kunna 0ga: Himmel, hvad denna runden, Af friska löfträd sammanbunden, Vidgar en plan i lunden Med strödda gångar och behag! . des Men nu, när pieteten hos den, som för närvar Då de har besittningsrätten till denna backe, framlat en Bellmansstod af den art, som jag nysslde tydde, och han dragit försorg derom att den-lfölj ma blir varaktigt fästad vid platsen; må då lart: na bild allt framgent stå der, såsom föremållmer : allas pietet och hyllning, i skygd af destam lgen x och kronor, som en gång gåtvo svalka åtlsom alden sjelf. Må musik och glädje, snille och I Ty: in trifvas och blomstra i närheten af dennaltag vd! f Och må nu den vackra bilden af Carl Michael mig ;llmans personlighet och skaldskap, sådan den länr mgått ur en ung konstnärs inspiration, träda spr am ji dagen och mottaga vår hyllning. och Må täckelset falla! : Ii Täckelset föll och bysten helsades med lottade hufvuden och lifliga hurrarop af deldå llstädes varande. Aftonrodnaden kastadelma löl tt skimmer öfver bilden och dess ädla drag, da: em konstnären lyckats fästa i bronsen just ie ed detta rena, milda, barnafromma uttryck, vilket vår tid tänker sig såsom den sanna jlig terspeglingen af den store sångarens ande. Iho Under det ännu kanondundret från ett på del de: fvanför liggande höjderna placeradt salut ut: atteri rullade fram öfver nejden, uppstämde ångarne den herrliga kören: Hvem är som ej vår broder mins, Fastän hans skugga mer ej fins. Fastän hans valdthorn tystnat har, Är skogens genljud ändå qvar. Än Flora3 fåglaskara Skall ömt hans spel förklara, Än jägarn vid snara Skall på sin pipa svara Hur. ibland Örtei söner Af Bacchus krönt så sköner, Han utan like var. S0 Sedan med trumpetstötar ånyo äskatslsa jud, framträdde hr F. Th. Hedberg och fö-loc redrög med den kraft och värma, som äro de honom egna, följande af honom författade )h: skaldestycke: Gif plats, gif plats! ty nordens vingud nalkas, Och sången raglar kring hans vigda mund; h Hör hur han skämtar, se hur gladt han skalkasl!y Med nymferna uti den gröna lund! Men ack, hans glädje ligger ej i kannan, Bj i idyller, som han kring sig strött; Hans druckna öga söker än en annan, Och märk det vemodsdraget öfver pannan, Ett nordiskt sångardrag, en sorg 1 rosenrödt! Så målade Tegnr för alla tider, Den störste sångarna bild, som norden bar — Fastän hans plats, befästad nu omsider, Då ännu endast dunkelt anad var. Det ena snillet fattade det andra, Fast deras sång på skilda toner gick, Och båda nu de öfver stjernor vandra, Som trogna vänner, älskande hvarandra, Och följande vårt land med klar och oskymd blick. Men hvad skall nutidssången kunna qväda, Som värdigt firar detta minnes glans? Hur skall sin svaga ton den kunna kläda Uti en:harmoni, som uppnår hans? Dock, det försöker den ju ej, den ville I denna stund sin kärlek tolka blott För detta undransvärda sångarsnille, Som ensamt stod i Gustafs vittra gille Och sjöng en brokig verld, som länge sen förgått. Ja, den förgått, som Hellas verld, den unga Med sina gudar i olympisk ro, Dem endast en Homeros kunde sjunga, Så sannt, så klangfullt, att på dem vi tro. Ja, den förgått, det fins ej spår i norden Af den olymp, han kallade till lif; Men i hans sång, i tonerna och orden Är den förevigad för fosterjorden, Och strålar högt ännu utöfyer stundens kif! RM a 2 Oja het br Fy när vi blicka in uti hans riken, Dem dikten färgat med sitt brutna ljus, Så glömma vi att denna vorld är viken fch ajt dess tempel störtat ned i grus. Det är som hörde vi en gammal saga Ifrån vårt slägtes arla barndomstid, I hvilken löjen stråla, suckar klaga, Som är naiv nog att till nöje taga, Och djuptänkt mer än nog, att blifva vis dervid, Och det fins ingen sång i hela verlden, Som kan förliknas vid den som är hans; Ett barn utaf sin tid i mycket är den, Men ock ett barn af hvarje tid som fanns, Och hvad som bäst dass kreminne skrifyer, Är det, att den är vår, är fosterländsk: Som Beranger var fransk, som Holberg blifver En äkta dansk, som Shakspeare typen gifver Utaf en engelsman — är Bellman äkta svensk! Det är vår glädje han i dikten målar. Och gisslar han, så är det våra fel: Vår lara sommarsol det är, som strålar Från himlen ned uti hans herdespel! Vårt gamla språk det är, det malmfullt rika, Som klär hans tanke uti smidig drägt, Och hur de än från idealet vika, Hans glada kunder, äro de oss Uka, . Kött af vårt eget kött, och barn af samma slägt. Här sjöng han ofta; under denna gamla, Af åren än ej brutna djurgårdsek, Vid zittrans toner såg man folket samla I Sig tyst och väntande från dans och lek. Det älskade sin skald, det hörde gerna Hans glada strängaspel i qvällens stund, Och mången hofvets gäst med band och stjerna Stod arm i arm med kojans muntra tärna l Och lyssnade med fröjd till sången från hans i mund. I Här smältes samman i hans snilles degel, Till en totalbild utaf sällsynt prakt, Snsannas kofta, spanjöfararas segel, Jeannas rubin och Ullas trolldomsmakt! Här såg han Kristian Wingmark med peruken, Och Fredman utan verkstad och förlag; Kolmätars Lotta, fin och nätt och struken, I Och Movitz, drömmande om att på duken Få fästa öm och kär, sin hulda Mutters drag! I Här såg han Mollberg stå med hand i sidan Öch svänga sig i ståtlig menuett, Här såg han honom dra sin plit ur slidan I Mot Jergen Puckel, som tog snabb reträtt. I Benjamin Schwalbe, Gåse, Bredström, alla Hans klara blick i folkets hvimmel såg, Från Gröna Lund han hörde valdhorn skalla, Och öfver detta grus lät mildt han falla En droppe äkta guld ur diktens klara våg! I bronzen le emot en yngre tid, Kring munnen blixtra snillet och behagen Och blicken strålar, drömmande och blid! Ja, sådan var han, när i sångens stunder, fans ande flykten tog från stoftets grus b L Här aftäcks nu hans bild! De milda dragen L