Aftonbladet – 17 augusti 1872, sida 2

Tnerb Toch i dess hjerta. orartad fest af nationel betydelse. Det Ki lde att hedra minnet af Sveriges store dera Ikskald, med anledning deraf, att en ärelitve od öfver honom blifvit rest på platsenhit amför den s. k. Bellmanseken å Hassel-skul cken, hvilken stod nu aftäcktes. Det varförh fest, till syfte och omfattning liknande jSIen n, som egde rum den 26 Juli 1829, då n till följd af subskription föranstaltade ellmansbysten å Djurgården aftäcktes. En man likhet företedde dessa fester i fråga a väderleken. I går, liksom den nämndal M igen 1829, var vädret hela förmiddagen rand skigt och hotande, men ju längre det ledkall ot aftonen, desto klarare blef himlen. Man2anty an nu helt och hållet säga hvad som sadesiq a festdagen för 43 år sedan: Sjelfva öf-lför srraskningen af en den vackraste och lug-mar aste sommarafton stämde sinnet till gladaskal änslor; äfven naturen tycktes vilja hedralvett en sångare, hvilken så ofta och så skönt esjungit hennes fägring. Bel De festliga anordningarne på den af na frar aren så frikostigt gynnade och af konsten frar ikt utsmyckade, redan europeiskt berömdal 3 Tasselbacken voro under sådana förhållanden r f en utmärkt verkan. Den stora hufvudblo yggnaden, musiktemplet, den nya byggna: en i morisk stil samt först och sis: den astorala eken, i hvars skugga Bellman qe, vilat, vid hvars fot han diktat och sjungit, ich hvars grenar nu öfverskugga hans minhv 1resstod, voro rikt smyckade med vapensköllar och flaggor. Öfver midtelpartiet af den stora verandan på hufvudbyggnaden syntes n sköld, uppburen af genier och med inba skriften: Den 16 Augusti 1872. : På taket af musiktemplet reste sig ett kolossalt By sammansatt af grönt och blommor. På framsidan af samma byggnad beann sig talaretribunen mellan flaggor och orönskande prydnader samt med ettstandar med bokstäfverna C. M. B. och poesiens attributer. Inuti templet samlade sig sångarne, till ett antal af femtio utvalda röster. På den öfre veranden utanför festvåningen syntes ett antal damer i eleganta toiletter. De manliga deltagarne i festen, som samlades i trädgården på planen framför hufvudbyggnaden, torde ha uppgått till omkring tusen personer, af hvilka en stor del voro af platsens egare, hr W. Davidson, inbjudna. I, Man märkte bland de tillstädesvarande statsråden Bergström och Weern, f.d. stataråden 5 Fåhreus och Lagerstråle m. fl. högre embetsmän. Omkring kl. !2 7 öppnades festen, då den å ena delen af öfre verandan befintliga musikkåren uppstämde Heeffners marsch Låt dina portar upp. En ouvertur af Randel följde härefter, hvarpå dr Sohlman besteg talarestolen och yttrade: FIIlalol4 leslalsskic) Det finns ej tid, som dessa toner söfver, Det finus ej land, som deras like har. Sådant var den store Frithiofsskaldens omdöme om honom, som han ock nämnde som Nordens störste sångare, honom, åt hvilken viidag egna en särskild festlig gärd af minne och hyllning. Och det yttrandet af Esaias Tegner är icke nåot rhetoriskt blomster, icke någon betydelselös ras; — det är en djupt tänkt och djupt känd sanning: Ty Bellmanssången är sannerligen odödlig; den skall lefva, åtminstone så länge det finnes ett folk, som kallar sig svenskt och som talar, diktar och sjunger på svenskt tungomål. Och Bellmanssången är ensam i sitt slag. Det är fruktlöst att vilja se något samband eller uppställa jemförelser emellan Bellman och någon annan diktare inom verldslitteraturen. Folksångare i ordets högsta mening. var han så nationel och trängde ned sin humoristiska diktning .s så in uti det svenska lynnets djupaste innandö-j: men, att hvarje försök att öfversätta honom blir l EL Lik ir ATP ARR Rv en orimlighet, och att en verklig utländing aldrig kan fatta honom, utan att grundligt studera sig in i vår nationalitet. a Verlden har aldrig förr eller senare haft en: diktare, hos hvilken ord och melodi äro så in-. igt förenade med hvarandra, liksom kropp ! och , ingen hvilkens falkliga sånger äro så originella, att de utestänga all tanke på verklig imitation. Han är, såsom en berömd dansk skald . kallat honom, Fredman den förste, Fredman den: siste, Fredman den ende, Slägten på slägten försvinna, Men utaf Sångens gudinna . Skänks åt en dödlig den lyran ej mer. Mångordighet är här icke på sin plats och Bellman behöfver i sjelfva verket inga loftalare. Vår litteratur har på senaste tiden riktats med storartade äreminnen öfver honom. Men Bellman har liksom tagit förskott på äreminnet derigenom att hans sånger lefvat på folkets läppar Icke kan glansen af den iager, som smyckar hans hjessa, myckot ökas genom våra fester och hyn oa; men det är ett ädelt behof att ge ett synligt uttryck åt ue kärlek, hyarmed yi omfatta det oförgängligt nationella inom arten ca konsten, liksom allt hvad som utgör en prydnad för det svenska namnet, En ny ärestod öfver Carl Michael Bellman: rest på denna vackra och minnesrika plats, innebär ett ytterligare vitnesbörd, att vår tid djupt och djupare än en föregående fattar hans storhet och betydelse som skald. Det är med uppfattningen af verkligt store män på lifvets och alla områden liksom med uppfattningen af naturskönheter: det behöfs ett visst afstånd, för att det stora, det väsentliga skall göra sig gällande, men deremot det lilla, det tillfälliga, det oväsentliga, det skröpliga falla bort. Otvifvelaktigt var Bellman redan under sin lefnad en mycket populär diktare och vi veta att han var uppburen så väl af förtjnsaren på tronen som slutligen äfven af de då regerande furstarne inom den svenska diktkonsten. Men hela djupet af den Bellmanska humorn förmådde ingen i samtiden att till fullo fatta, och att den icke förstod att riktigt uppskatta hvad man i honom egdo, derom vitna bland annat hans sista lefnadsskiftes bittra öden. Ja han sjelf, som sjöng friskt och naivt och, drifven af en oemotståndlig makt, såsom fågeln sjunger i den fria rymden, hade icke någon mycket hög tanke om sitt skaldskap; han kallade sig sjelf för en herre af mycket liten djupsinnighet och omtalar i ett qväde bland en hop andra uppräknade orimligheter, som algirig kunde inträffa, den orimligheten att han skulle kunna dela lika ära med Dalin. Det ligger någonting up lyftande i att tänka på, huru under tidernas vexlingar det gudaborna snillets verk icke blott bli beståndande, utan alltmera göra sig gällande och tillvinna sig hyllning. Jag tviflar icke derpå, att den rika. förnäma och eleganta yerlden på Bellmans tid till följd af föredömet uppifrån kände eller låtsade känna ett slags intresse för honom, åtminstone betraktade honom såsom en intressant kuriositet; men jag är fullkomligt öfvertygad derom, att om någon af den tidens högmögende, någon penning. magnat eller någon. hvars hela betvdenliet låg i