Aftonbladet – 17 augusti 1872, sida 2

Sjung, du min bror 1 bronsen! Davidsson i annonsen bjudit har på dig — din, skål! Låt dina toner brusa glada som förr och tjusa som en kyss bredvid en bål. Du blott bör här bli hedrad, skuggan dock ej förnedrad ; Bellmans skugga nog man tål. Men på min tunga bränner lusten att mina vänner bringa mina O! och Ack! Tack för att Bellmans minne än bor i Nordbons sinne, för hvar hyllning, tack! stor tack! Tack för min sommarvilla Här skall ej packet spilla punsch på min gentila frack. ack alla huldgudinnor, Fröjas små festprestinnor! Arme ande! Stopp och back!Bronsbror! Nu rör din cittra, klinka och sjung och qvittra, dela kring din gudaspis! Tolka hur jordens gamman speglar en glimt af flamman från vår fröjd i Paradis. Tolka har kärlek råder i hvarje lifvets åder! Iska blott och du — blir vis. Tolka metall i klangen, du, som i dag har rangen — alla Bellmansvänners pris. Stjernorna börja blinka, vemodigt hem de vinka. O farväl, du sköna jord! Hvarför så kort här gästa? Ack, för mitt eget bästa; blir jag qvar, så blir jag smord. Menniskobarn, så ömma, kunnen I Bellman glömma, då — ja då vid englars bord skall han i tårar strömma, nektarpokaln dock tömma för ert väl och för vår Nord! Efter åter ett af den präktiga kören utfördt Bellmansstycke uppträdde professor Dietrichson och framsade en dikt, egnad Svenska sången. Vid denna fest för Bellmans sång och dikt En röst ej saknas får — en, som kan säga, Att Nordens folk vid fjell och sund ock ega En rätt att finnas här — jemväl en pligt. En rätt — ty endast de ha kunnat fåtta Bland alla verldens folkslag Bellmans sång; Då södern ej förstod hans toners språng, De honom högt, ja, som sin egen skatta; Folkvisan ensam fick — och Bellmans toner Medborgarrätt hos Nordens tre nationer. En pligt — ty äfven Dans och Norges folk Hos Bellman funnit bot för sorgsna griller, Studentens sång och Heibergs vaudeviller För Bellmans ädla konst ju varit tolk. Och derför flyger, denna aftonstund, Så mången tanke hit att helsning lemne,, Och anar tyst, hvad dristigt jag djerfs, nämna, Vid sångarfurstens fest på gröna innd: Att Bellmans sång först lärt oss, hvad vi känne, Att ett är hjertats slag, fast folken trenne. Tack, Sverige, då för jua skalders krans — Ej blott för den, hvars hildstod här du eger, Nej, tack för hvarje strid, för hvarje seger, Som utaf dig i diktens lunder vanns, Ty det går genljud af en vacker sång, Som stämmes upp vid glada Mälarstränder, Den hittar väg till trogna brödraländer, Och bringar svar tillbaka hvarje gång: Ty språkets malm och tankens varma renhet Är första panten ju på Nordens enhet. Än seklet sof i framtidsnattens hamn. Då hördes vemodsfullt en talltrast drilla Ett eko ifrån Atis och Camilla, Men ömmare, mot morgonljusets famn, Så full af fromhet och så oskuldsren, Har aldrig sången klingat öfver jurden, Som när du väcktes till din morgon, Norden! Vid Selmasångens toner af Franzen, Och Davidsharpanuti Nordens kyrka Sjöng understämman med sin orgelstyrka. Mot denna morgon låt nu blicken draga, Då Gustafs tid sjönk ned vid stjernors bloss, Då molnböjjd än bland dimmor Fosforos Sta7 oklart darrande, med strålar svaga. Hör: morgonfrisk och morgonkläddi skog Fantastiskt varm och svärmisk sången smäktar, Men folkets öra den att öppna mäktar För nya toner — främmande visst nog: Men ÄAfterbom, med -blommorna. förtrogen, Blef dock vår Fogel blå i Nordanskogen. Då klingar det likt yxans hugg i stammar, En skald står fram, men framför allt en man ; Med barnets hjerta styrkan enar han, Som skogsluft ren, af ungdomseld han flammar Mot tidens villor jernfast som en ek, Han visar folket väg att lyfta skatten, Ser klart tillbaka genom sagonatten, Men lika klart han tyder framtids lek — Och Geijers namn skall gå till son från fäder, så länge än en mor hana visor qväder. Men tyst! — han kommer! Sångarkungen kommer Med rosor kring sin panna fram han går, I sydländsk blomsterprakt en nordisk vår, Och i hans ljusa spår gå sol och sommar. Var än för rik hans sångmö någon gång, Hon var dock bättre verldars ljusa hägring, Så plastiskt ren, dock full af färgens fägring, Harmonisk, fyllig som en grekisk sång: När verlden hänryckt delar Frithjofs smärta, I stilla glädje bäfvar Nordens hjerta. Hvem svärmar der i skuggan mellan grafvar, Der -riddartornetlutar invid strand? Hvem ser i natten Demiurgens hand Och rosor blomstra bland verldsfurstens slafyar? Oroligt, dunkelt, sjukt är hvad han ser, Ej med äonerna han sjelf får sväfva, Han med -martyrernatycks fröjdfullt bäfva Och lyssaa stum till suckarnes mystör.. Stagnelius — du bröts så ung, knappt vaknad, Men Sverige gråter än uti sin saknad. I anors sal, i dogernas palats En bild det står, som ingen får betrakta, Jn förlåt döljer åen — man hviskar sakta: Den fallne åogens — Falieris plats, Ack, Sverges sångarsal har ock sin bild, en svarta slöjan anletsdragen höljer — , fråga ej, hvems drag den slöjan döljer, Men skåda blott hans konst, hur rik, hur vild. Ramido Marinesco kan ej glömmas, Af dunklets mildhet skaldens namn må gömmas. Men hör — hvad mäktig sång från Auras strand t Allvarlig, enkel, liksom svärdshugg höga, Så varm flög aldrig tår till Sverges öga, Som när det ljöd: Vårt landär Suomis land i Han sjunger än på Sverges tungomål; Fast Finland såldes — det var värdt att pröfva. Dock denna sång 088 ingen makt kan röfva, Och svenskt är Finland än i — Fänrik Stål! Din dag var skön, 9 skald: fast trött du dignat, Med körlek Gud din afton har välsignat. Lys högt, lys länge öfver dygnets hvimmel, Du sångens Carlavagn, sjufaldig, klar, Tag, Sverge! hvarje melodi, du har, Och slunga in dea i din skaldehimmel! Nu är det dag och strid — vi få ej stanna — Men hvila vi en gång i segrars glans, Så vira åter vi en sångarkrans mkring vår Famla moders dyra panna! Ett letve invid Sveriges skaldetroner För sång och dikt på fosterländska toner?