Aftonbladet – 16 augusti 1872, sida 3

Och han — huru hade han väl återgäldat alla hennes tårar och lidanden, hennes trohet, kärlek och rättrådighet? Det var denna förebråelse, som lagt de förtidiga vecken i Georges ansigte och som inkräktade hans flesta tankar. Huru har jag belönat henne, min dyrkade älskling? — sade han för sig sjelf. Jo, med att öka hennes qval genom vet skapen om min otrohet och min moraliska förnedring, i det jag svikit tvenne qvinnor. Gud förlåte mig! Var det väl. under dylika förhållanden underligt, att Georges sinnesstämning erhöll en omisskännelig prägel af vemod, och att de fysiska krafterna så småningom aftogo under inflytandet af den ständiga själstryckningen? Hittills hade han behandlat sin hustru med mycken liknöjdhet. Han tycktes genom kallsinnigheten emot henne vilja hämna sin egen dåraktighet att hafva gift sig med henne. Han var aldrig ovän lig, men alltid kylig emot henne. Lyckligtvis var Helene ej en qvinna af den finkänsliga natur, att hon lade märke till hans likgiltighet eller, om hon gjorde det, brydde sig derom; men redan under derag korta äktenskap hade andra menniskor observerat den och gjort sina anmärkningar deröfver, Detta var likväl förändradt nu. Han kunde icke, med Elfridas bedjande röst och det högtidliga löftet ständigt ljudande för sina öron, göra mindre än hon. Hon, en svag lidande qvinna, hade förmåga att uppfylla wna pligter och att lära honom hans George Trehernes stolthet kom honom härvid till hjelp och blef honom en eggelse till sträfvan, der blott känslan för det rätta var det för henne. En morgon, under det han satt rökande i sin hvilstol, bemäktigade sig honom gn