Aftonbladet – 15 augusti 1872, sida 2

Digby för sig sjelf med nästan qvinlig hän gifvenhet. Agnes hade rätt i sin förste sorgliga förmodan, att detta äktenskap al drig kunde bringa lycka — oci hur vore det väl möjligt? Emellertid ställde George sina steg ned emot Lawn; klockan var endast sex och mid dagen var ej förrän sju; han kunde således gå der utanför en halftimme och ändå hafva tillräcklig tid för sin toilett. Han hade icke den ringaste afsigt att gå in naturligtvis icke som han sade för sig sjelf men han måste se hennes boning ännu en gång, kan ske skulle han aldrig mera få det. Sam manträffandet med Elfrida dagen förut hade fullkomligt omstörtat alla hans be grepp. Ända till dess hade han sökt öfvertyga sig sjelf, att han gjort en god gerning. genom att gifta sig med sin kusin, Han hade ju uppfyllt sin onkels — sin andre faders och sin moders varmaste önskan; och då Tilfrida hade afsagt sig till och med hans vänskap kunde han ju icke göra bättre än uppresa en oöfverstiglig skiljemur dem emellan. Men åsynen af hennes ljufva, af sorg präglade ansigte och ljudet af hennes milda röst hade kullkastat hela hans präktiga teori och kommit honom att erkänna, hvad han hela tiden vetat, men icke sjelf velat anse, att han hade gifvit henne ett dåligt prof på den kärlek, han i sitt eget omdöme hade ställt så högt. Han hade försökt allt han förmått att vilseleda henne, men hennes goda engel hade öfvervunnit honom och han hade hämnat sig. på hennes dygd, genom att krossa hennes hjerta. Under det han försjunken i djupa tankar raskt gick framåt, föreföll honom äfven i hans eget omdöme hans uppförande allt mer och mer föraktligt och han skulle hellre hafva gjort sig skyldig till sjelfmord, än att hafva gift sig