Aftonbladet – 15 augusti 1872, sida 2

sig tro vara i åtskilliga fall vilseledt, delsj: senom förbiseende af förhållanden, hvarpå il: sjelfva verket uppmärksamheten först i se-!vare tider blifvit riktad, dels genom inro-! tade vanor och det exempel, som i längliga: tider gifvits af våra gosskolor, hvilka se-. nare, efter ins:s omdöme, mer än tillbörligt tjenat till förebild för de nämnda läroanstalterna. Hvad sjelfva anmärkningarne beträffar, så kunna de, för så vidt fråga är om de här angilna synpunkterna, affattas i största kort-! het. Den unga flickan inträder i normalskolan vid 8 ärs ålder; men i många fall har hon att genomgå en förberedande afdelning ifrån det 6:e eller 7:de året. Skolkursen räcker minst 10 år, Skall eleven äfven genomgå seminariet, så böra ytterligare ännu 3 år tilläggas, så att hela skoltiden i det fallet uppgår till 13 å 14 år, men, i fall seminariet ej genomgås, till 10 å 11 år, under hvilken tidrymd man utan öfverdrift torde kunna säga, att flickans tid, håg och krafter, om ej alldeles uteslutande, dock så godt som uteslutande tagas i anspråk af skolan. Hon går tidigt om morgonen i skolan, hemkommer till en sen middagsmåltid, och tillbringar aftonen, ofta nog en del af natten, vid sin 1lexa. Med ett sådant lefnadssätt, fortsatt under en så lång tiderymd, och det under den bildbaraste delen af menniskans lefnad, samt med alla dessa obligatoriska studier, detta klasstvång och annat skoltvång, är det väl möjligt, att någon, som allvarligt tänkt öfver ämnet, kan påstå, att viljans daning tillbörligen tillgodoses i uppfostran, eller att lifvets inflytande på uppfostringen gör sig tillbörligen gällande? Och det var dessa tvenne omständigheter som skulle framhållas. Det medgifves, att, till fromma för uppfostringen, skoltvånget relaxeras under ferierna, och derförutan skulle skolan, i de afseenden, hvarom här är fråga, vara nära nog lika mördande som klostren; men erfarenheten visar, att detta system af omvexlande lästerminer och ferier icke i nyssnämnda bänseenden gör tillfyllest eller ersätter ett sådant system, der vanligt arbetslif och studier gå hand i hand bredvid hvarandra, om än under olika perioder proportionen mellan det ena och andra kan och bör vara olika. Ins. tror likväl, att praktiskt arbete under ingen period borde helt och hållet saknas, likasom att den period, under hvilken skolan hufvudsakligen upptager tiden, borde vara betydligt kortare, än den här förut nämnda. Hyad här anmärkts gäller lika mycket gossars som flickors uppfostran; och ins. tror, att både lifvet och studierna lida af ett system, hvilket väl ändock ej kan tillerkännas någon kraft, att mera allmänt befordra, vare sig praktisk duglighet för lifvet eller lefvande kärlek och intresse för studier. Eller är det icke ett alltför vanligt förhållande, att vid skoltidens slut ynglingen eller flickan antingen blifvit så skolasticerad, att läsning anses såsom ett ändamål i och för sig, och såsom det enda hufvudsakliga; under det det praktiska lifvet endast betraktas såsom en bisak; eller ock är så utledsen vid skola och skoltvång, att med skoldammet äfven boken kastas på gophögen (med undantag för framtiden naurligtvis af romaner och tidningar), under det han eller hon blir en värre träl under hvardagslifvets bestyr, än mången som al drig gått i någon skola? Å ena sidan en bokmals pedanteri, å andra sidan andlig intresselöshet; och af de två torde den senare allmännast förekomma, såsom bevis på något positivt fel vid skolundervisningen. Det felet kan väl svårligen vara något annat än öfvermättnad. Det vill förefalla ins. såsom skulle bland andra emancipationsfrågor, på hvilkas Jösning tiden har att arbeta, äfven böra räknas den om uppfostringens emancipation från skolans öfvergrepp. Men då uppstår den nya frågan, huruvida, i fall lifvet dervidlag får ett större inflytande bredvid skolan, det 1åter sig göra att bibringa den kunskapsbildning, som ändock är nödvändig för lifvet? Hvad denna sistnämnda fråga beträffar, vill ins. för sin del icke efterskänka något, hvarken åt yngling eller flicka, af den intellektuella bildning, som för närvarande kommer till del i elementarläroverken, för så vidt den är någon verklig bildning. Tvärtom hyser han en så afgjordt hög tanke om vigten af kunskapsförmågans odling, ej blott för det direkt dermed afsedda ändamålet, utan äfven för den sedliga förädlingen och den praktiska färmågans utveckling, att han visserligen icke skulle vilja yrka på någonting, som efter hans förmenande syftade på en förminskning af sann intellektuel bildning. Men att en sådan bildning verkligen låter förena sig med mera aktgifvande på de omständigheter vi här autydt, än för närvarande eger rum, det bevisas bland annat af våra högre aftonskolor, nemligen inför hvar och en som vill låta öfvertyga sig af erfarenheten och som sjelf har tillräcklig erfarenhet af undervisning för att inse hvad som med ett bättre inrättadt skolsystem skulle kunna åstadkommas. Ins, kan i detta hänseende icke här ingå i några detaljer; han vill blott anmärka, att vilkoren, oafsedt nödiga förändringar uti de yttre anordningarne äro enlökad studiifrihet och i allmänhet mera aktgifvande på de individuella anlagen, ett bättre åtskiljande af hufvudsak och bisak vid undervisningen, i åtskilliga fall förbättrade urdervisningsmetoder. På sådant sätt skulle den dagliga undervisningstiden kunna högst betydligt förkortas; den unga flickan skulle aldrig behöfva att, såsom nu, helt och hållet eller nästan helt och hållet, tagas bort från hemmets sysselsättningar, och hon skulle derjemte finna en behöflig tid, ej mindre för kroppsrörelse i fria luften, än för särskilda bildande eller stärkande öfningar, som föga förekomma i skoa. AlaÄlla ham: