Aftonbladet – 15 augusti 1872, sida 2

De komma nog igen, sade Digby mun tert. . Nej säkerligen aldrig, det var under vår glada ungkarlstid.: Digby betänk dig innan du öfverger ungkarlslifvet, det finnes vissa lynnen för hvilka det äkta ståndet inte passar. Mår du riktigt väl, Treherne? frågade Digby, som verkligen började bli orolig för Georges besynnerliga sinnesstämning. Väl, ja jag har aldrig mått bättre i hela mitt lif. Hvarför frågar du det, Digby — kanske med anledning af min anmärkning? Men jag sade ju inte att jag hörde till det slaget. Jag har nu mera ingenting annat att göra, än att sitta på Ariscedwyn och lägga på hullet, det skulle inte förvåna mig om jag i brist på bättre sysselsättning började intressera mig för att göda svin och oxar. Du skall nog finna mig fullkomligt hemmastadd i landtbrukets alla mysterier då du kommer till Ariscedwyn. Men nu måste jag gå, det är middagsbjudning hemma i dag och mamma skall väl aldrig förlåta mig om jag inte kommer tids nog för att föra till bordet någon vördig matrona. Gud välsigne dig, Digby. Vi råkas i September. Digby blef nästan bestört öfver ett så allvarsamt farväl från George Trehernes läppar. Men då han tog sin väns utsträckta hand och för första gången uppmärksammade det uttryck af djup melankoli som låg uti hans ögon och dragen omkring munnen, kände han sig nästan rörd och sade honom i några varma ord sitt farväl. Då Treherue hade lemnat rummet satte sig Digby ned vid fönstret och såg ut efter honom. En sympatetisk känsla manade George att vända sig om och ännu en gång vinka med hanlen, innan han vek om hörnet och försvann jr vännens Åsyn, 2Den käre George, sade