Aftonbladet – 15 augusti 1872, sida 2

STOCKHOLM den 15 Augusti. Några ord om qvinnotippfostran. Rörande det vigtiga ämne, som angifves af ofvanstående rubrik, ha vi från en aktad författare mottagit följande uppsats: Insändarens uppmärksamhet har blifvit riktad på en nyligen af trycket utgifven novell ) med titel Henlif på landet, med afseende på deruti förekommande ideer om flickors uppfostran och undervisning, och han föranledes af dess läsning att nedskrifva följande rader rörande några frågor, som otvifvelaktigt höra till de vigtigare på uppfostringens område. Ehuru ins. icke i alla detaljer delar den ifrågavarande författarinnans (?) äsigter, är det likväl två hufvudprinciper i hennes uppfostringssystem, hvilka synas honom desto anmärkningsvärdare, som de, om han ej alltför mycket bedrager sig, äro diametralt stridande mot de äsigter, som nu för tiden mest hyllas af de mest skolförståndige män, det vill naturligtvis säga de män, som diktera våra skollagar; och detta oaktadt förf. i öfrigt ingalunda hör till de ultraradikala i reformsträfvanden, utan tvärtom just synes hafva gjort till sin uppgift att gifva en bild af den gamla, goda tiden, eller af det godai den gamla tiden. Den första af dessa principer uttalas uti den öfvervägande vigt förf. lägger på viljans bildning; — ett moment i uppfostringen, som I verkligen synes ins. hafva alltför mycket förbisetts vid ordnandet af åtminstone de offentliga uppfostringsanstalterna. Långt ifrån ett tillbörligt aktgifvande på ifrågavarande vigtiga omständighet, ser det snar rare ut, som man i det fallet skulle vara benägen att såsom norm endast hylla det bekanta yttrandet af en utmärkt sjukgymnast: Var död, mitt barn (och, nemligen, tag emot allt godt dig förunnas) — en synpunkt, som ins. icke ett ögonblick tviflar på må hafva sitt fulla berättigande inom sjukgymnastikens område, men hvars giltighet i fråga om uppfostran torde, minst sagdt, kunna sättas i fräga. Den andra principen gäller icke blott den gamla, utnötta (fast alltför litet tillämpade) satsen, att vi lära, icke för skolan, men för lifvet, utan innebär tillika ett annat och högst betydelsefullt postulat, nemligen det att uppfostran väsentligen bör göras genom lifvet sjelft, till bvilket skolan endast må anIses stå i förhållande af en auxiliäranstalt, Isåledes att menniskorna, menniskolifvet (dei T vill säga det vanliga arbetsoch umgängeslifvet, med dess allvar, dess sorger och fröjIder, icke det exceptionella lifvet i en skola) samt tingen böra för uppfostran anses vara laf större vigt och betydelse än bokkunskapen om menniskorna, bokkunskapen om menniskolifvet, bokkunskapen om tingen — en sats, som nog torde af mången gillas, men svårligen låter förena sig med det uppfostringssystem, enligt hvilket skolan eger att snart sagdt med uteslutande rätt räda öfver menniskans vilja, krafter och hela lif under en tidrymd, som sträcker sig framåt ända till uppnåendet af tredjedelen af hela lefnadsåldern, kanske deröfver. ;slOm insändaren ej fruktade att blifva ansedd såsom den der alltför mycket egnade sig åt romanläsning, skulle han vilja i för revarande hänseende fästa uppmärksamheten på ännu en annan roman, nemligen D IsraöIllis Lothair, uti hvilken förf. låter en originel personlighet, benämnd Phoebus, fråmställa åtskilliga extravaganta id6er åt det i fråga varande hållet, men hvilka icke desto mindre äro högligen förtjenta att begrundas af hvar och en, som reflekterar öfI ver hit hörande ämnen. ) Då ins. säger, att de här antydda åsig I terna, särskilt med afseende på flickors uppI fostran, äro stridande mot det rådande uppfostringssystemet, sådant detta framstår i I skollagstiftningen, så är detta visserligen så till vida oegentligt, som vi ännu icke ega någon allmän lagstiftning rörande högre flickskolor (om hvilka här närmast skulle vara fråga), och till och med det försiag, Isom i sådant hänseende möjligen torde vara uppgjordt af en för ändamålet nedsatt komite, ännu åtminstone icke blifvit för allI mänhbeten bekant. Vi ega emellertid offentlliga undervisningsanstalter, hvilkas organi-Isation torde med skäl kunna anses gifva en Itemligen säker ledning för omdömet i detta Ifall och såsom den der otvifvelaktigt är afI sedd att i allt hufvudsakligt gälla såsom norm för den lagstiftning, som möjligen kan komma i fråga, nemligen statens seminarium -Iför bildande af lärarinnor och den dermed I förenade normalskolan. Då nu ins. tillåter sig att ur de anförda synpunkterna framIställa några anmärkningar vid dessa läroverk, önskar han blott på förhand få erlinra, att hans anmärkningar alldeles icke böra betraktas såsom nägot slags klander mot dessa institutioner, utan endast såsom hafvande det ändamålet att genom ett konkret exempel bättre åskädliggöra hvad ins. anser vara i princip oriktigt. Ins. har all anledning tro, att de grundsatser, enligt hvilka de nämnda institutionerna blifvit ordnade, vida mer öfverensstämma med allmänna tänkesättet rörande dessa frågor, än någonsin ins:s egna ider; och med känne dom af de utmärkta förmågor, åt hvilka ledningen af och undervisningen i desamma är anförtrodd, är ins, förvissad, att utförandet ej blott fullt motsvarar, utan snarare öfverträffar bvad man i det fallet kan hafva rätt att vänta. De i fråga varande anmärkningarne böra således egentligen anses riktade mot det nämnda, mer eller mindre allmänna tänkesättet, hvilket ins. för sin del tillåter