Aftonbladet – 12 augusti 1872, sida 2

j Å LIVUBEVUR UC 159 AUSUSUL rå — t. En radikal ministere. n II. CE vå I det föregående har erinrats, att hufvud-,af kliga, för att ej säga enda skälet för af-lir ag å storthingets beslut om statsrådensej llträde till representationen var, att Norgela mera har ärliga storthing, hvilkas verkan a: . maktförhållandet mellan regeringen och lfö presentationen ännu ej hunnit visa sig.lil rof. Daa har nu företagit sig att uppfriskalb innet af den nästan glömda historien om,n ar de årliga storthingen infördes, och dennaln terblick ådagalägger, huru norska regerin-1 en genom denna sin förklaring invecklat!g g i ohjelpliga sjelimotsägelser. fi När H. Nissen år 1857, genom HU. U. och n . Sverdrup, väckte förslag om årliga stor-n ning, inleddes motiveringen med ett påpe-ls ande af den nytta för skolväsendets ange-f igenheter, som årliga sammanträden och 1 rliga budgeter skulle medföra. Härmed ärls enna reforms grundton anslagen: man an-k åg icke årliga storthing för någon stor po-s tisk reform, men väl såsom gagnelig för alle-la anda om än ej ovigtiga, dock jemförelsevisl era underordnade ärendens behandling. Attll etta var den allmänna uppfattningen, derom ! itna ytterligare en hel rad af fakta. För-j laget väckte så ringa uppmärksamhet, attq onstitutionskomitn 1860 kunde anföra den llmänna tystnaden såsom ett bland skälen ! ör afslag. Förnyadt samma år blef det 186314 f konstitationskomiten tillstyrkt, emedan örändringen vore fördelaktig för de offent-l: iga ärendenas handläggning. Antaget af: storthinget efter en diskussion mellan tvål edamöter, afslogs det på grund af formeila: orister af regeringen, som emellertid genast: ramlade ett förbättradt förslag, hvilket 1866 : ick ett par röster för litet, men derför omelelbart af regeringen förnyades och 1869 antogs. Häraf framgår för det första, att reformen hufvudsakligen är regeringens eget verk, och att den, långt ifrån att anses för en förändring af genomgripande eller äfventyrlig politisk betydelse, betraktades rätt och slätt såsom blott en förändring i arbetsoråningen, för att begagna regeringens egna ord år 1863. Det är sannt, att det var under ett visst vilkor, hon ansåg reformen kunna uppfattas såsom blott en förbättring i arbetsordningen, nemligen att den förblefve ensamstående och utan förbindelse med andra till parlamentarisk styrelse syftande eller ledande åtgärder. Men att detta, ej närmare betecknade flertal af åtgärder skulle, när allt komme omkring, bestå allenast i statsrådens deltagande i storthingets förhandlingar, en reform som många gånger föreslagits i monarkiskt intresse eller till stärkande af regeringsmakten, antyddes dock icke. Något sådant kunde man väl också den tiden så mycket mindre ana, som en storthingsman, hvilken år 1863 bekämpade de årliga storthingen och påyrkade, såsom vilkor för dem, en hel mängd grundlagsändringar, d. v. s. redan då intog samma ståndpunkt som regeringen år 1872, just ville i regeringsmaktens in tresse göra årliga storthingen beroende, bland annat, af den reforms samtidiga antagande, som regeringen nu finner ogörlig derför, att årliga storthing numera äro ett faktum! Men äfven om man vill i förbehållet från 1863 inlägga det mesta möjliga, som af dess ordalag kan inrymmas, blir det lika fullt ovedersägligt, att ståndpunkten nu är en annan? Då hette det nemligen, att de årliga storthingen allena icke skulle kunna utöfva någon verklig inflytelse på den konstitutionella maktfördelningen; nu åter heter det, att man ännu ej vet och först framdeles kan erfara, hvilken denna inflytelse blir. Att häri ligger en öfvertygelse, att den blir blott allt för verklig, bevisas ju deraf, att man ej vågar gå in på någon enda ytterligare grundlagsförändring, annat än mot vilkor att på en och samma gång få företaga, hvad man 1863 kallade en gjennemgribende Omstöbning af vor Forfatning, hvarför tiden då ansågs i alla händelser ännu icke vara kommen,. Den mot statsrådens tillträde till representationen obenägna minoriteten i 1872 års storthings konstitutionskomit6 söker visserligen öfverskyla motsägelsen genom en antydan, att ett omslag i uppfattningen af denna reforms sanna betydelse inträdt just från den tid, då frågan om årliga storthing kom å bane, d. v. s. från år 18357, men man kan svårligen antaga denna förklaring. År 1848 framlade regeringen för femte gången förslag om statsrädens rätt att deltaga i storthingets förhandlivgar; hon förnyade det hvarken 1851, 1854, 1837 eller någonsin se. nare; och 1857 väcktes första gången fråga om årliga storthing. Lägg dertill, att hon 1851, sedan hennes eget förslag fallit, väg rade sanktion å ett annat af storthinget an taget förslag i samma syfte, så synes häraf framgå, att omslaget är åtskilligt äldre än 1857. Det förefaller som skulle regeringer hafva förlorat intresset för denna, förut så ifrigt åtrådda reform precis från det ögon blick, då storthingets och den allmänna me ningens motstånd deremot började gifva med lsig. Möjligen skulle man häri kunna finng ett motstycke till jury-frågans öde, hvilker l började mindre roa storthingsoppositioner från den stund, då regeringen ej längre vi sade sig så deciderad emot, som hon förut varit. . Allt nog, det är nu utsagåt, att partiell: grundlagsförändringar ej böra ifrågakomma att lappning på grundlagen är ett ondt, ock att vilkoret för den reform, hvarpå man ar betat i femtio år, numera är en genomgri I pande omstöpning af författningen, hvar om förslag är att förvänta å det efter nys val först sammanträdande storthing, det vil 0 TOA Ån man nan frar 4ill anal ild.